Hur direkt ska demokratin vara?

En spännande och förutsättningslös diskussion börjar växa fram kring demokratins problem. Radikala krav reses från höger och vänster.

Vissa anser att vårt politiska system håller på att förlora sin legitimitet, därför att experter tar över och beslutsmakt flyttas utomlands (EU).

Andra hävdar att den svenska välfärden hotas av för mycket folkligt inflytande. Om experterna fick mer makt skulle vi alla få det bättre, är fältropet. Nedmonteringen av våra demokratiska institutioner går inte fort nog.

Samtidigt reses krav på radikal demokratisering, i en omfattning och på ett sätt som vi aldrig tidigare haft någon riktig vana vid i vårt land: genom direkt demokrati. Intressant nog har LO gått i spetsen när det gällt att aktualisera frågan om mera direkta styrelseformer.

Exotisk politisk miljö
Ett bidrag som kan ge grund för en mera genomtänkt hållning till sådana radikala direktdemokratiska förslag finns i demokratiutredningens senaste rapport, Att rösta med händerna,där journalisten Björn Jerkert lättfattligt presenterar den schweiziska direktdemokratin, som bygger både på folkomröstningar och torgmöten. Genom intervjuer och enkla beskrivningar av systemet ger han oss en levande, pedagogisk och lättläst introduktion till en för oss exotisk politisk miljö. Läsningen är omtumlande och tankeväckande.

När vi vill tänka över den direkta demokratins problem kan det vara bra att vara medveten om skillnaden mellan två radikalt
olika demokratiuppfattningar, som präglar och präglat den moderna demokratidiskussionen. Den klassiska idéen om demokratilär att demokrati är en styrelse av folket. Den kan ske direkt (på torget) eller indirekt (via en representativ församling, som fattar de beslut folk skulle ha fattat, om de kommit samman för att bestämma). Grundtanken är att folkviljan (majoritetens vilja) ska vara bestämmande för de politiska besluten. Den klassiska id`n om demokrati har i modern tid fått konkurrens av en mera elitistisk id`, enligt vilken demokrati inte har något som helst med folkstyre att göra. Demokrati innebär bara att den elit, som styr folket, har fått sitt uppdrag i någon form av fri konkurrens om folkets röster. Mellan valen är det folkets uppgift att tiga still. USA är förstås ett bra exempel på sådan elitistisk demokrati.

De som anser att vi har för mycket folkligt inflytande i vårt land lutar sig normalt mot den elitistiska uppfattningen. De som försvarar vårt representativa styrelseskick lutar sig normalt mot den klassiska id`n.

Bör löpa linan ut
Som vi har sett kan emellertid det klassiska idealet realiseras på två radikalt olika sätt, genom ett representativt system eller genom ett direkt system. Om man alls vill ha klassisk demokrati, folkstyre, kan man undra om man inte i konsekvensens namn bör löpa linan ut och kräva direkt folklig styrelse. Det finns ju alltid en risk att folkets vilja blir missuppfattad, då den ska filtreras genom representativa organ.

När vi värjer oss mot tanken att vi alla skulle vara med och fatta de politiska besluten, genom folkomröstningar, eller knapptryckning i hemmen (det gör nog de flesta av oss), bör vi granska våra skäl.

Vad vi då finner är de traditionella argumenten mot demokratin i allmänhet: vanligt folk begriper sig inte på de politiska frågorna, vanligt folk vill inte sätta sig in i dem, det blir både jobbigt och opraktiskt. Det är bättre att experter får sköta saken. Kan man för övrigt lita på vanligt folk? Blir det inte reaktionära och obehagliga beslut, om vem som helst får vara med och bestämma?

Pengarna kan styra
Jag måste bekänna att jag själv i långa stycken tänker så. Men jag får samtidigt en tankeställare av rapporten från Schweiz. Det framkommer där ett mycket starkt stöd för den schweiziska modellen, som på många sätt är häpnadsväckande radikal. Såväl politiker som journalister försvarar den i intervjuerna i boken. Visst finns det problem med att pengarna kan styra opinionsbildningen – men har det med den direkta demokratin som sådan att göra? Sker det inte på samma sätt i ett representativt
system? Vill man inte gå så långt som till att önska en övergång till ett direktdemokratiskt styrelseskick av schweizisk (eller
ännu radikalare modell, något som vore möjligt med stöd av modern informationsteknik) kan man notera att det också finns ett annat sätt att försvara den direkta demokratin.

Den behöver inte ses som ett alternativ till det representativa styrelseskicket. Den kan ses som ett viktigt komplement, vilket gör att det representativa systemet fungerar bättre, med klassiskt demokratiska mått mätt.

Ett representativt system fungerar bra, om olika uppfattningar som människor har i olika frågor låter sig ordnas i en enda dimension, till exempel i en höger- och vänsterskala. Om alla våra åsikter kan representeras på en sådan skala kan riksdagen
bli ytterst representativ för folkets uppfattning (om man har ett strikt proportionellt valsätt som det svenska).

Värt separat röstning
Men om vissa frågor sticker ut och inte kan inordnas på skalan, som till exempel kärnkraftsfrågan och EU-frågan gjorde, kan
riksdagen lätt bli gravt orepresentativ. Då kan ett medel vara att bryta ut frågorna, som inte passar in på den traditionella höger-vänsterskalan, för folkomröstning.

Får vi tro lärdomarna från Schweiz kan sådana folkomröstningsinitiativ, utöver att de hjälper fram folkviljan i det politiska beslutsfattandet, motverka politisk apati och politikerförakt. Detta blir särskilt fallet om de professionella politikerna tvingas ut i kampanjer för enskilda frågor, där deras uppgift inte i första hand blir att sälja sig själva eller en partigrupp till väljarna, utan att med argument övertyga människor om det ställningstagande de själva gjort. Jag är medveten om att huvudelden i demokratidebatten i vårt land kommer från höger.

De som dundrar högst är de som är motståndare till den klassiska demokratiuppfattningen, de som vill ha mer av expertstyre, de
som tycker att det inte går fort nog, då de representativa institutionerna ska fråntas beslutmakt. Men det finns också i den aktuella demokratidebatten en motsatt hållning. Den bygger på omsorg om det folkstyre vi har, och den är öppen för id`er om hur folkstyret ska kunna fördjupas.

Var och en som känner sympati för sådana tankegångar bör läsa demokratiutredningens senaste betänkande (SOU 1998:85).

F
otnot: Artikeln är ursprungligen publicerad i LO-Tidningens pappersupplaga 11/9 1998.

Torbjörn Tännsjö
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen