En radikal idé går förlorad

Torbjörn Tännsjö ser demokratin slockna kring millennieskiftet.

Demokratin har bara varit en realitet under två episoder i mänsklighetens historia. Dels i Aten för 2.500 år sedan, dels under detta årtusendes två sista flämtande århundraden. Nu håller den på att gå samma öde till mötes som monarkin – den töms på allt maktpolitiskt innehåll samtidigt som formerna finns kvar, pietetsfullt bevarade och vårdade. Demokratins unika värde låg i att den jämnade ut skillnader i samhället. Det skriver Torbjörn Tännsjö, professor i filosofi och författare till boken Populist Democracy – A defence (Routledge).

En fråga man tvingas tänka på inför det stundande millennieskiftet är hur det ska gå för demokratin. Kommer vi att ha den med oss in i det tjugoförsta århundradet? Bara för några årtionden sedan hade en sådan frågeställning förefallit helt förflugen. Idag måste den tas på allvar. Svaret är inte självklart. Men det lutar åt, nej. Ett skäl till att frågeställningen för några årtionden sedan ansågs förflugen var att demokratin då stod på sin höjdpunkt i vårt land. Vi har aldrig haft en mera demokratisk författning, en starkare optimism om de demokratiska institutionerna och en grundligare framtidstro beträffande dessa, än på sjuttiotalet. Demokratins undergång kunde då endast tänkas i drastiska katastroftermer. Skulle demokratin gå under skulle det ske med en skräll, genom ett diktatoriskt maktövertagande. Och något sådant tycktes inte stå på dagordningen i vår del av världen.

Demokratiskt återtåg
Sedan dess har ett demokratiskt återtåg skett i vårt land. Riksdagen har fråntagits beslutsmakt på viktiga områden, valen till den har glesats ut och även på kommunal nivå knakar det ide demokratiska institutionernas fogar. En insikt har växt fram om att, på samma sätt som världens undergång kan komma att ske snarare genom en viskning än genom att skräll, kan demokratins undergång ske smygande. Det perspektiv som många idag börjar se som fullt realistiskt är att demokratin i vårt land, och i vår
del av världen, går samma öde till mötes som den svenska monarkin tidigare har gjort. Demokratin töms på allt maktpolitiskt innehåll samtidigt som formerna finns kvar, pietetsfullt bevarade och vårdade. Vilka är då de hot mot demokratin, som kan få den att gå samma väg som monarkin? Vi kan sortera bland dem och skilja mellan hot som är politiskt konstitutionella, sådana som är ideologiska och sådana som är direkt ekonomiska. De mest uppenbara hoten mot demokratin är de politiskt konstitutionella. Det handlar i första hand om anpassning till, och infogning i, den europeiska unionen. Jag tänker på sådant som att riksdagen förlorat makten över penningpolitiken och jag tänker på sådant som att riksdagen förlorar makten över skattepolitiken och socialpolitiken till den europeiska unionen. Ju mer EU utvecklas i riktning mot en federal statsbildning, med en gemensam valuta, gemensam skattepolitik, gemensam socialpolitik o s v, desto mer får demokratin stryka på foten. Hela denna utveckling berövar ju de nationella parlamenten deras makt och inflytande.

Ingen kanal för folkviljan
Är då inte EU som sådant ett demokratiskt projekt? Uppenbarligen inte. Inte ens om man ställer mycket blygsamma krav på en
demokrati, och endast erfordrar att de styrande, i sin styrande funktion, ska vara valda av folket, kan EU kvalificera som en demokrati. EU-parlamentet är maktlöst. EU-kommissionen en korrupt byråkrati. Och ministerrådet består av individer vilka valts för helt andra, nationella uppdrag. Rådet ställs aldrig till svars inför Europas väljare. Vill man dessutom av en demokrati kräva att de politiska besluten på något vis ska avspegla folkviljan, som vi normalt tänkt oss i vårt land, är den europeiska unionen ännu längre ifrån demokratins ideal. Vägen från folklig opinion till beslut inom EU är vindlande, svåröverskådlig och lång. Det finns inga politiska institutioner på europeisk nivå, som är tänkta att kanalisera folkviljan i politiska beslut.

Många har valt att blunda för demokratins maktpolitiska urgröpning, och den sittande demokratiutredningen har bara ägnat
den ett förstrött intresse, men de kritiska rösterna har på senare tid blivit allt fler. Debattörer som journalisten Björn Elmbrant samt statsvetarna Leif Lewin, Agne Gustafsson och Nils Elvander har pekat på faktorer som de jag nyss nämnt. Ordfront Magasin gör temanummer om demokratins kris. Samma kris diskuteras i Tidskrift för politisk filosofi. Men vad hjälper det när alternativen förefaller så utopiska. Ska Sverige dra sig ur EU, för att på egen hand bevara och utveckla demokratin i ett isolerat folkhem? Är det möjligt? Är det önskvärt? Eller ska vi sträva efter radikal demokratisering av EU, på det sätt som särskilt Elvander pläderat för? Är det möjligt? Är det önskvärt? Eller är den bild som här målas upp allt för alarmistisk? Är det inte trots allt möjligt att avgränsa vissa frågor, som verkligen kan hanteras på nationell (eller kommunal) nivå, och att låta åtminstone besluten om dem fattas på demokratisk väg? Då bevarar vi ändå något av demokratin.

Elmbrant har varit inne på tankar som dessa, men de är inte realistiska. Det går inte att på det sättet avgränsa ett reservat, där demokratiska beslut ändå ska fattas. Ty också på dessa nivåer bestäms villkoren för vilka beslut som kan fattas på en högre nivå. Och når inte demokratin dit förlorar den sin mening också lokalt. Notera att något liknande redan inträffat med den kommunala
demokratin. Den är så strängt bestämd av överordnade beslut, särskilt i ekonomiska frågor, att den hotar att uppfattas som enbart formell. Här finns också en väl uppövad lokal sensibilitet. Det är därför protesterna mot skatteutjämning mellan kommuner är så bestämda, också från dem som i princip är anhängare av jämlikhet. Sättet att jämna ut berövar kommunerna deras reella beskattningsrätt. Den kommunala demokratin gröps ur ytterligare. Men den kommunala demokratin hotas förstås, liksom den nationella, i än högre grad av att skattepolitiken och ramarna för socialpolitiken utformas på annan ort.

Den härskande klassens ideologi
Parallellt med det politiskt konstitutionella hotet mot demokratin (dess organ berövas beslutsmakt) uppträder ett ideologiskt hot. Karl Marx menade med en träffande formulering att den härskande klassens ideologi också tender
ar att bli härskande ideologi. Det händer också i vår tid och det underlättar nedmonteringen av demokratin. Vilken är den härskande klassens ideologi? Vad är det för ideologiska föreställningar, som uppträder hos mäktiga ägarintressen i vår tid? Ett bra samlingsnamn för denna ideologi är nyliberalism. Nyliberalismen består både av en normativ komponent (en frihetslära) och en empirisk hypotes (om hur det går när frihet råder). Den normativa komponenten är tanken att var och en äger sig själv, sina talanger, och allt han eller hon kommit i
besittning av på ett rättmätigt sätt. Med detta har hon rätt att göra vad hon vill. Den empiriska hypotesen går ut på att om
frihet får råda och människor får förfoga fritt över sin egendom, så kommer välstånd för alla att bli resultatet. Dessa föreställningar proklameras idag som högsta sanning i våra media, trots att denna frihetslära är högst kontroversiell och den empiriska hypotesen illa underbyggd.

Ändå är det som om de styrande inte litar på att dessa idéer av egen kraft ska slå rot hos allmänheten. Man hjälper dem därför på traven. Här bidrar de politiskt styrande. Med olika knep försöker man påtvinga medborgarna ett ekonomistiskt förhållningssätt, som hittills varit de flesta av oss främmande. Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes tänkte sig för 50 år sedan att inom 50 år skulle mänskligheten ha löst den ekonomiska frågan. Han måste ha tänkt något sådant som att mänskligheten skulle nå en nivå, då vi inte längre behövde bekymra oss för vår ekonomiska försörjning. Vi kunde inrikta vårt intresse på viktigare och mera värdiga ting. Oavsett vilken yrkeskarriär vi valde, oavsett begåvning, intressen o s v, så kunde vi räkna med ett liv i ekonomisk trygghet. Vi kunde genom enkla politiska beslut sörja för att våra barn skulle få en bra skolunderbyggnad, att vi själva skulle ha en säker pension på vår ålders höst o s v. Detta var väl optimistiskt tänkt. Ändå var visionen inte djärvare än att den åtminstone lokalt kunde realiseras, till exempel i vårt land. Men idag arbetar vi oss systematiskt bort från den. Och vi gör det med hjälp av olika politiska beslut.

Pensionsfrågan belysande
Synen på pensionerna i vårt land är belysande. Nyss tänkte vi oss att den pension en individ fick skulle avspegla den inkomst
hon haft, med viss justering för vad jämlikheten krävde. Det var ett förtjänstresonemang, som styrde utformningen av systemet,
vilket syftade just till att eliminera den ekonomiska frågan ur enskilda medborgares liv. De skulle inte behöva bekymra sig om
sina pensioner. Nu införs pensionssystem där varje medborgare själv måste spekulera med sina pensionspengar. Individerna påtvingas ett ekonomistiskt förhållningssätt. Förtjänstideologin sopas bort. Vi ska inte längre ha de pensioner vi gjort oss förtjänta av. Den som är bäst på att spekulera (eller har mest tur) ska ha den högsta pensionen. Vi ska alla tvingas följa ekonominyheterna i
radio och tv. Och varje individ ska själv ta ansvar för försörjningen på ålderns höst. Den som inte ser om sitt hus kan råka riktigt illa ut.

Snärjs i ekonomismens garn
Istället för politiska beslut träder individuella transaktioner in på marknaden. På så vis tvingas våra tankar in på ekonomins
område. Vi kommer på oss själva med att grubbla över frågeställningar som vi nyss skulle ha funnit ovärdiga. Vi snärjs alla i ekonomismens garn. På så vis kan vi lättare fås att acceptera att demokratin monteras ned och ersätts av byråkratiska strukturer, i huvudsak inriktade på att säkra den privata egendomsrätten och bereda plats för en allt friare marknad. Vi ser det inte längre som naturligt att lösa vare sig ekonomiska eller andra frågor på demokratisk väg. Naturligtvis finns också ett mera direkt ekonomiskt hot mot demokratin. Det är, som till leda har påpekats, den globalisering som gjort det möjligt för mäktiga kapitalintressen att tvinga demokratiska regeringar på knä. Dessa regeringar tvingas konkurrera med varandra om tillgängliga investeringar med medel som social dumpning och ekonomisk frihet. Går de någon gång samman, i ett avtal som ska reglera kapitalets rörelsefrihet, är udden riktad, inte mot kapitalet, utan mot regeringar som försöker freda det egna territoriet. Det är ju innebörden av det länge förtigna, men nu allmänt omdebatterade MAI-avtalet.

Det är alltså ingen särskilt djärv gissning att demokratin under det tjugoförsta århundradet ska ha gått samma öde till mötes som
monarkin: den har tömts på maktpolitiskt innehåll. Spelar det någon roll?

Spelar detta någon roll? Vad är det som går förlorat, om demokratin töms på sitt innehåll? En radikal idé går förstås förlorad. Hur radikal den är förstår vi kanske först i det ögonblick då den håller på att gå förlorad. Demokratin har bara varit en realitet under två
episoder i mänsklighetens historia, först i en begränsad men radikal form under ett par hundra år i antikens Aten, för nästan två och ett halvt tusen år sedan, och därefter i den form vi känner den under det här årtusendets två sista flämtande århundraden. På vilket sätt har då demokratin tjänat mänskligheten? Genom att den gjort det möjligt att lösa sociala konflikter och åstadkomma politisk förändring utan bruk av våld, har det sagts. Men det är inte givet att man behöver ha demokrati för att uppnå detta. Kanske kan samma sak åstadkommas med EU-kommissioner och beslut mellan skål och vägg. Det var när allt kommer omkring så beslut fattades i det oskarianska Sverige, som Leif Lewin påpekat.

Den bästa av världar
Nej, demokratins unika värde, om den haft ett sådant, har varit ett annat. Demokratin har varit ett medel för strävanden till radikal utjämning av skillnader i samhället. Och för den uppgiften är det nog svårt att finna alternativa former. Det är svårt att tro att till exempel EU-kommissioner och ministerråd, som verkar i det fördolda, kan komma att sträva i en sådan riktning. Men detta intresse för jämlikhet kan ju också ses som ett särintresse. Så även om en värld utan demokrati, präglad av stabilitet och radikala skillnader i levnadsvillkor, är vad som väntar oss under det tjugoförsta århundradet, kan omdömet om denna värld inte tas för givet. Vissa kommer att klara sig bra i den. Man kan förmoda att de också kommer att trivas och häv
da att de lever i den bästa av alla världar.

Fotnot: Artikeln är ursprungligen publicerad i LO-Tidningens pappersupplaga 12/3 1999.

Torbjörn Tännsjö
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen