Demokrati inte bara fred

Det federativa EU-projektet framtonar som verkligt problematiskt.

EU brukar beskrivas som ett fredsprojekt. I EU-valet var också frågan om krig och fred den viktigaste för de väljarna som alls
brydde sig om att delta. Det gör att frågan om ny konstitution för EU bör granskas från ett krig/fred-perspektiv. Befrämjar det
aktuella utkastet till konstitution freden i EU och världen? Eller hotar konstitutionsförslaget, om det antas, att omvandla
EU från ett fredsprojekt till ett krigsprojekt? Jag tror vi måste hålla den senare möjligheten öppen.

I förslaget till konstitution finns flera faktorer som pekar långt utöver handels- och kulturutbyte, som rimligen kan ses som
fredsbefrämjande. De pekar istället mot etablerandet av en ny politisk enhet (med en bestämd politisk inriktning), en europeisk federation av stater, med parlament, president och utrikesminister, gemensam värdegrund och med samordnad politik i
ekonomiska, utrikes och säkerhetsfrågor. Vetorätten ersätts i många frågor med regler om kvalificerad majoritet i ministerrådet.

Demokratier krigar inte
Är detta något som kan befrämja freden i Europa? Jag tror inte det. Tvärtom tycks det vara på den här punkten som det federativa EU-projektet framtonar som verkligt problematiskt. Ty även om det inom statsvetenskaplig forskning finns en väl etablerad uppfattning med innebörden att demokratier sällan eller aldrig råkar i krig med varandra, så finns det numera en växande oro på grund av ett helt annat samband: demokrati tycks inte vara något verksamt medel mot inbördes strider!

Det finns i själva verket en växande statsvetenskaplig forskning som pekar på att högt utvecklad demokrati visserligen korrelerar med fredliga interna förhållanden i ett land, men också på att till och med diktatoriska förhållanden tycks vara mera fredsbevarande internt än en illa fungerande demokrati. Vad man kunde kalla halvdemokrati eller kvasi-demokrati är den statsform, som är mest ägnad att hysa inbördes krig och väpnade konflikter.

Genomgående i den nya litteraturen är att man problematiserar den gamla iden att nationalismen som sådan är en källa till inbördes krig. Nationalism är inte längre en förklarande variabel utan snarare en nödvändig konstant. Utan nationalism, inga inbördeskrig. Men det som förklarar hur nationalismen ibland kan leda till inbördeskrig är andra variabler. Här är graden av demokrati av central betydelse. Åtskilliga sådana studier är högst gedigna, som till exempel Hegre, med flera. Där har författarna gått igenom data om inbördeskrig i 152 länder under perioden 1816-1992 och de konstaterar att den typ av regim som är mest benägen att ge upphov till inbördeskrig är just en mellanform mellan autokrati och demokrati.

Minskat intresse
Låt oss anta att det ligger något i hypotesen att en kvasi-demokrati utgör en grogrund för interna väpnade konflikter och uppror. Vad har det i så fall för implikationer för den fråga som här diskuteras? Finns det någon risk att ett federalt EU skulle kunna leda till väpnade konflikter och oroligheter i Europa? Två frågor är viktiga att utreda, om man vill ha klarhet på den punkten. På vilket sätt skulle etablerandet av ett demokratiskt federalt EU påverka demokratin i de på detta sätt federerade 25 staterna? Och vad slags demokrati skulle det federala EU som sådant komma att uppvisa? Det är svårt att värja sig för misstanken att tillkomsten av ett
demokratiskt federalt EU skulle undergräva demokratin i de ingående federerade staterna. De nationella parlamenten skulle
förlora i betydelse. Intresset för vad som där sker skulle minska.

Deltagandet i nationella val skulle sannolikt svikta (ytterligare). I realiteten har vi väl redan på denna grund sett en viss försvagning av demokratin i de länder som ingår i EU. Inte minst utsatta är nyligen etablerade demokratier. Kan den demokrati som går förlorad lokalt tas tillbaka på europeisk nivå? Kan EU-parlamentet ta över den betydelse de nationella parlamenten tidigare haft?

Svag folklig förankring
Det framstår som en högst utopisk tanke. Mer realistiskt att tänka sig är väl att den europeiska federationen, om en sådant
tillåts växa fram, blir just en kvasi-demokrati. Vi får en fortsatt oklar ansvarsfördelning mellan olika politiska instanser (parlament, ministerråd, kommission, president, utrikesminister) och ett parlament som i sig självt har svag folklig förankring. Om den statsvetenskapliga hypotesen är riktig, om kvasi-demokrati släpper loss inbördeskrig och väpnade interna konflikter, så ser framtiden för ett federalt och kvasi-demokratiskt EU dyster ut. Ty visst finns det grogrund på många håll inom och mellan EU:s
25 nationer för konflikter, som om de inte hanteras med förstånd, lätt kan övergå i väpnade aktioner. Det handlar ju i många fall om nationella trauman, omstridda gränser och minoriteters icke tillgodosedda rättigheter.

Vore det inte klokare att handskas med dessa problem ett i sänder, nation för nation, i nationer med starka och väl fungerande demokratiska institutioner – och med stöd av insikten att väl fungerande demokratier varken tenderar att föra krig mot varandra eller hysa väpnade inbördes konflikter? Risken är att varken försvagade nationella parlament eller ett svagt etablerat europeiskt parlament kan handskas med dem. Det europeiska unionsprojektet kan i värsta fall utvecklas till en mardröm. Vi återgår till tiden före den Westfaliska freden, då inga suveräna nationalstater var etablerade, då maktrelationerna var oklara och då, som den realistiske statsvetaren H. Bull har uttryckt saken: … ingen härskare eller stat var suverän i betydelsen av att ha den högsta makten
över ett givet territorium … alla hade en del i auktoriteten med vasaller under sig och med påven och … kejsaren … över sig.

Detta var som bekant en tid av uppslitande europeiska krig. Bull pekar på möjligheten att den kan återuppstå. Kan det vara skäl
för Europas folk att säga nej till förslaget till europeisk konstitution?

Fotnot: Artikeln är ursprungligen publicerad i LO-Tidningens pappersupplaga 10/9 2004.

Torbjörn Tännsjö
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen