Inte längre ängslig för ordet "vi"

Mikael Wiehe och Jacques Werup har återförenats för gemensamma konserter på Victoria i Malmö och teatern i Ystad.  Det är 38 år sen sist, då hade den unge Wiehe anlitats som repetitör för den lika unge Werups orkester Spridda Skurar.

De har blivit två äldre herrar, ja gamla gubbar, som till komp av Christer Karlsson, piano, och Karin Sandén-Berg, cello, beklagar sig över hur ensamt och svårt livet är (särskilt för män). Budskapet räddas av humor och viss självironi. Som när Mikael Wiehe sjunger en erotisk talking rock om den gamla maskinen som med stor möda fortfarande kan gå igång eller Jacques Werup utbrister ”Lämna inte mig” i sin svenska tolkning av namnen Brels nationalsång för ”sentimentala dårar” (återigen: vi män). 

Nytt material blandas med äldre. Wiehe läser egna prosadikter och har tonsatt Werups poesi. Werup deklamationssjunger Wiehes sång ”Hela mitt liv ”så att orden stiger fram ur melodin. De gamla jazzmusikerna spelar också melodiskt respektive friformigt på saxofon. 

Vi-et hos Wiehe jämförs med jag-et hos Werup. ”Jag gick i 1 maj-demonstration och du stod i fönstret och såg på”, säger Wiehe.  ”Jag har varit ängslig för ordet vi”, säger Werup. Också om detta handlar deras konstnärskap: två förrädares förhållande till sin egen borgarklass och andra samhällsklasser. 

Sist förenas de på scenen, i livet och politiken genom att gemensamt sjunga Wiehes sång om de ”nya röster” som ”ska höras” efter dem, både i jag- och vi-form.

Bengt Eriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen