Mänskor på riktigt

Debbie Harry, 1980

Dansdiagram (Foxtrot), 1961

Self-Portrait, 1986

Andy Warholutställningen på Moderna drar in besökaren i hans virvel av kreativitet. Arbetsglädjen smittar av sig, förhoppningsvis långsiktigt.

Lustigt – att AW som mer än nån annan fått representera konstverket som stapelvara fortsätter fungera så uppmuntrande. Det är egentligen bara att sätta igång känns det som. Med… nånting.

Jag har redan besökt utställningen två gånger och kommer att hamna där igen. Och jag har lyssnat in vittnesmål från folk som hängde på hans legendariska verkstad The Factory. Velvet Undergrounds basist (m m) John Cale i en röd fåtölj framför en över fyrtio år gammal filmloop som utforskar hans ansikte ända ner på pornivå.

En bild höll oss fångna
Utställningen blir kongenial därför att curatorn Eva Meyer-Hermann har jobbat utifrån två inbördes besläktade föresatser:

Att befria konstnären Warhol från myten Warhol. Och att lyfta fram en etik som handlar om att låta mänskor vara sig själva – en anti-ytlighet direkt riktad mot kapitalismen så gigadubbelt mer förhärskande över mänskorna idag än på sextitalet.

Därför har den rörliga bilden satts i centrum, experimentfilmerna och teveprogrammen. Medan de verk som blivit så klassiska att ingen ser dem längre bildar en ram runtomkring.

Rikemansdottern Edie Sedgwick som pratar med sin egen projektion. Museichefen som lämnas ensam framför kameran och gradvis regredierar till bäbis. Snyggingen som i 40 minuter blir avsugen nånstans nedför bilden. Warhols mamma som förklarar hushållsarbetets innersta mysterier.

Dom är på riktigt.

Kampen går vidare
Stärkt går jag tillbaka till mitt eget The Factory här på tidningen för att fortsätta kampen mot en borgerlighet som endast kan uppfatta konsten som hobby eller som business.

Men Warhols arbetsglädje handlar också om den katastrof som Jan Björklund är på väg att utsätta kommande generationer för när han förbjuder upptäckandet i skolan till förmån för mätbara (dvs utförsäljningsbara) kunskaper.