Tillkortakommandena får också vara med
Donners bok om Diktonius handlar om mycket mer än Diktonius. Den handlar om Donner (förstås). Om Finland. Om världen. Ofta förlorar Donners utvikningar helt Diktonius ur sikte. Exempelvis när han försöker analysera världspolitik eller historiska händelser.
Många av Donners minnesglimtar av möten med litteraturhistoriskt sett betydelsefulla gestalter borde kanske sparats till en annan bok. Artur Lundkvists ”fuck party” i Bangkok är förvisso en bra historia, men den fördjupar inte vår kännedom om Diktonius. Man frågar sig lite varför förlaget inte lät en redaktör (eller vem som helst) kika lite på texten innan man tryckte den. Jag är säker på att jag inte är ensam om att förvänta mig mellanslag efter komma i en bok utgiven av ett kommersiellt förlag.
När det gäller historia är utvikningarna befogade. Lätt räknade torde de rikssvenskar vara som kan bena upp alla turerna. Under Diktonius relativt korta levnad (1896-1961) hann hans land härjas av ett antal krig av olika slag, vilket påverkade hans liv och ställningstaganden.
Vad Donner vill med Diktonius blir jag inte riktigt klok på. När han var ung tyckte han illa om hans dikter. 1954, fortfarande ung, var han redaktör för Ringar i stubben. Nu vill han rädda Diktonius från att bli bortglömd. Jag hade ingen aning om att en sådan risk förelåg. Fast när jag försöker hitta våra Diktoniusvolymer inser jag, skamsen, att de nog hamnat uppe på vinden.
Donners metod är mystisk. Jag säger inte att den är vare sig dålig eller felaktig. Han ger sig varken in i analyser eller stämmer upp lovsånger när det gäller de omtyckta och omtryckta antologidikterna, om jaguaren, om barnet osv. Istället citerar han i stor utsträckning dikter som antingen är hopplösa genom att de är konstnärliga misslyckanden eller genom att de alltför tydligt skrivits med ett visst (politiskt) syfte, vid en viss tidpunkt.
Naturligtvis blir det en mycket bättre och sannare biografi om föremålets tillkortakommanden i livet också får komma med. Kanske hamnade Diktonius i skuggan av Södergran, kanske hade han också blivit kultförklarad om han dött ung. Hagar Olsson, Södergrans förkämpe, diskuterade självmordsplaner med Donner, hoppades att de obehagligaste grannarna också skulle gå åt om huset flög i luften.
I bokens början uppehåller sig Donner vid det faktum att Diktonius tidigt började visa tecken på åldrande, jämför med sig själv och konstaterar att han – trots att han nu är äldre än Diktonius var när han dog – förmodligen är piggare än den andre någonsin var.
Författare: Jörn Donner.
Titel: Diktonius; Ett liv.
Förlag: Alfabeta