Omgivna av pinsamma valaffischer drar de runt i förorten Hagalund. Uppför trappan, över gångbron, korsa gården, tillbaka över annan gångbro, en annan trappa…

Jag är också där, skyndar förbi på väg till affären eller odlingslotten. Eller med barn och utflyktskorg till grässlänten nedanför vattentornet. Jag möter Nemo och gänget, men också andra: gamla arbetare med historier, skvallertanter som vet allt, entusiastiska fritidsledare, uppfinningsrika ungar.

Hagalund är, som varje mänsklig boplats, fullt av berättelser. Hassan Loo Sattarvandis Still är en av dem.

Men den berättelsen måste inte utspela sig i en storstadsförort. Det skulle kunna vara Borlänge. Eller Katrineholm. Eller någon liten bruksort där bruket lagt ner. Varsomhelst där ett gäng, som inte har något bättre för sig, kan sega runt, jiddra, slåss och droga ned sig i allmän tristess. En större andel hembränt i drogmixen och en annan dialekt. Ändå, samma sak.

Extremerna liknar varann
"Vi brydde oss inte om något annat än nöjen och bagateller" skrev Françoise Sagan i Bonjour Tristesse, som kom ut 1954. Där är bokens jag en bortskämd överklassflicka. Hon ägnar sig åt att dricka för mycket och att intrigera så att pappans nya kvinna till sist begår självmord. En hånfull spegelbild av Still. Socialt sett två extremer, båda i destruktiv meningslöshet långt från ett anständigt liv.

Nemo ger sig på den ännu svagare, den utvecklingsstörde. Gänget kan inte överblicka klassamhället. De stör sig på dess små representanter – tanten på arbetsförmedlingen, självsäkra ungdomar på innerstadsgymnasiet och filmaren som vill visa den exotiska förorten – rätt vanliga människor, men ändå från en annan planet. Författaren slår mot de medelklassufon hans romanfigurer möter – och, tror jag, mot den svikare han själv inte vill vara.

Hur ska det gå?
Vad kunde jag gjort om jag fått fatt i Nemo? Simpelt: Fixat jobb. Som mamma i Hagalund hade jag världens bästa arbetsplats, brödfabriken. Jag kunde tipsa mina och andras ungar om lördagsjobb i uträkningen, sommarjobb i packen, något att hoppa på efter skolan. Tunga jobb, konstiga arbetstider. Lön. Arbetskamrater.

I bästa fall en klassgemenskap som är något annat än bara underläge. I varje fall en livserfarenhet.
Räcker det? Inte alltid. Nemo var suddig redan på polaroidbilden som mamma tog. Tung i vågskålen mörknar barnets sorg. Profetian säger livslång tristess, att Nemo skall dö av en överdos, mögla på kåken, ligga utsuddad för gott på vårdhemmet efter en spark i huvudet.

Vakna för fan!
Jag vill skaka om honom: Vakna för fan! Kärlek och kamp! Då ser jag lika pinsam ut som valaffischerna. Men still – ändå. Jag bryter den självuppfyllande profetian med en annan: Det går över, lilla Ingen, du är någon och du ska inte vara suddig mer.

Läs också: intervjun med Hassan Loo Sattarvandi "Författarskapet är hans terapi", 8/2 2008

Frances Tuuloskorpi
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen