Här regerar Unionens fackliga spelare

Ishockey är ingen arbetarsport. Tillsammans med call-centerpersonal och industritjänstemän är hockeyspelarna organiserade i nya stora tjänstmannafacket Unionen.

I Scandinaviums träningshall i Göteborg värmer Frölundas A-lagsspelare upp. Målvakterna bombarderas med skott. Sedan spelar kedjorna match mot varandra.

I omklädningsrummet torkar forwarden Tomi Kallio svetten ur pannan. Visst är han med i facket och det är de allra flesta i laget, tror han. Det finns till och med spelare som agiterar för facket. Medlemskapet ger trygghet, säger Tomi Kallio. Om han skadas får han hjälp att få ut ersättning.

– Jag har ett eget kontrakt, där lönen är bestämd. Förhandlingarna om kontraktet sköter inte facket. Det gör min agent, säger hockeyspelaren.

Mörkar pröjset
Lönen vill han hålla hemlig, men det är dock en fast månadslön och det tycker Tomi Kallio är bra. Tidigare spelade han i NHL och där fanns det olika personliga bonusar, som bland annat föll ut efter 20 mål. Men det tycker Tomi Kallio inte gagnar laget.  Spelarna i Frölunda kan få lagbonus om de går till slutspel och ännu mer om de går vidare och om de vinner SM.

Dennis Lundin arbetar också åt Frölunda. Han är materialförvaltare på halvtid. Tidigare var han med i Grafikerna, men tvingades sluta på tidningsjobbet efter en trafikolycka. Nu är han med i Unionen.

– Tjänsteman, då får man la ha slips, säger han och skrattar.

Glatt visar han runt i de svettinpyrda omklädningsrummen. Han berättar att han slipar och nitar om skridskor, tvättar spelarnas kläder och håller ordning.

– Här kan jag gå för mig själv. Jag älskar det här jobbet.

Flera plus
Dennis Lundin har blivit bättre bemött av Unionen än av sitt gamla fack. Dessutom är medlemsavgiften betydligt lägre. Han kan inte direkt komma på några angelägna fackliga frågor, men tycker att det är viktigt att vara med och kunna få stöd från facket.

Det finns spänningar inbyggda i nya storfacket. Sif var tidigare en viktig del av industriavtalet och bärare av industrinormen, som innebär att lönepåslagen för industrins anställda ska vara riktmärke för alla andra branscher. Men i Unionen är två tredjedelar av medlemmarna från tjänstesektorn – och de lär trycka på för att styra lönebildningen.

I arbetarstaden Göteborg har Unionens region drygt 50.000 medlemmar, mer än dubbelt så många som IF Metall. Bland dem finns tjänstemännen på Volvo personvagnar, men utanför fackklubbsexpeditionen sitter Sifskylten kvar. Klubbordförande Stig Axelsson säger lite skamset att de inte hunnit byta ut den.

– Skapandet av Unionen medför nog inga förändringar för oss här i klubben, säger han och berättar att reaktionerna på sammanslagningen bland medlemmarna varit väldigt få.

Storleken en styrka
Stig Axelsson kan dock tänka sig att det kan bli mer kraft bakom avtalskraven med en större organisation. Dessutom tror han att erfarenhetsutbyte med nya fackliga kollegor på företag som Ikea och SAS kan ha ett stort värde, även om det också finns en ökad risk för byråkrati och svårigheter att fatta beslut.

För Volvotjänstemännen är företagets framtid den stora frågan. Ägaren Ford har pratat om försäljning, men för tillfället är hållningen att Volvo personvagnar får klara sig självt. Lönespridningen är mycket stor bland Volvotjänstemännen. Många ligger runt 30.000 kronor i månaden och de lägst betalda har 21.000, medan ett fåtal har löner upp mot 90.000 kronor. Lönen sätts individuellt efter samtal med chefen. Facket kommer in först sedan alla fått sina påslag och försöker då i första hand justera upp dem som fått särskilt låga påslag och kontrollera att hela den lokala potten är utdelad.

De flesta tjänstemän berättar inte för sina arbetskamrater om sin lön. Inte heller ordförande Stig Axelsson vill tala om vad han tjänar.

Lågt påslag med åren
Leif Andersson berättar att han inte har så hög lön trots mer än 25 års anställning. Han arbetar halvtid fackligt och på den andra halvan är han beredare och ser till att nya eller ändrade detaljer går att montera på bilarna.

– Cheferna förnekar inte att mitt fackliga engagemang påverkar lönen. Det är ett medvetet val jag gjort. Det finns andra värden och jag är relativt nöjd när jag går hem.

Han hoppas att Unionen ska kunna påverka politiken mer än Sif. Och då är arbetsmiljölagen viktigast för honom. Precis som sin ordförande är inte Tony Ljung pigg på att berätta om lönen. Han har dock försökt skapa öppenhet, och bjöd in arbetskamraterna till en löneklubb för att prata om lönerna. Ingen var intresserad.

– Det är trist att vi inte kan prata öppet om våra löner. Arbetsgivaren kan spela ut oss mot varandra, säger han.

Tony Ljung var tidigare metallarbetare. Han kan dock se fördelar med tjänstemännens lönesättning. Den som gör ett bra arbete kan premieras, och är man då nöjd med betalningen – varför bekymra sig om vad andra får?

Han tar hand om problem på sålda bilar och skapar riktlinjer för hur Volvohandlarna ska hantera sådant. Unionen är han inte riktigt insatt i, men han har tagit fasta på en sak från ett informationsmöte: Tidigare slogs facken om medlemmarna. Sammanslagningen ersätter det med samarbete.

Känner sig som arbetare
I en annan del av Göteborg, nära Liseberg, finns call-centerföretaget TNS Gallup, som sysslar med marknadsundersökningar.  Katerina Kakari är telefonintervjuare och har arbetat på företaget i snart tio år. Just nu rekryterar hon folk till en undersökning som ska göras på internet.

– Jag har svårt att se mig som tjänsteman, utan upplever mig som arbetare. Jag har mina fasta tider, min lön och så många över mig. Och kan inte påverka min arbetssituation, säger hon.

Katerina Kakari tjänar 17.295 kronor i månaden. Det tycker hon är en bra lön. För henne är det viktigast att kunna utvecklas i jobbet, att få andra arbetsuppgifter efter lång tid som telefonintervjuare.

– Jag tycker det är jättebra med Unionen. Det känns tryggare och vi kan dela varandras erfarenheter.

Inga vattentäta skott
På företaget är gränsen mellan Saco och Unionen inte så strikt. Båda facken plus de oorganiserade sitter tillsammans med ledningen i företagsrådet, som bland annat fastställer det lokala löneutrymmet.

– Vi måste ta nytt fokus på arbetstidsförkortning. Åtta timmars arbetsdag är väldigt tufft, säger Yvonne Fylke, klubbordförande för Unionens medlemmar på TNS Gallup.

Hon tror att den sammanslagna organisationen kan dra till sig nya medlemmar. Även Karin Björklund i klubbstyrelsen tar fasta på stressen, men hon vill nog att fler ska anställas.

– Vi kan inte alltid se till företagets bästa utan vi måste se till våra egna behov också, säger hon.

Mindre vana
Till skillnad från LO-förbunden har tjänstemannafacket lyckats organisera anställda på bemanningsföretag. Peter Bording, som jobbar fackligt på heltid hos Manpower i Göteborg, tror att en orsak kan vara att de uthyrningsanställda i LO-yrken ofta är unga och inte så erfarna som tjänstemännen.

Tidigare hade HTF bemanningsavtalet, medan en tredjedel av de organiserade var med i Sif. Att de har hamnat i samma fack är en av vinsterna med Unionen, enligt Peter Bording. Tjänste- och industrijobben blir alltmer lika varandra – och därför behövs det en gemensam organisation.

Peter Bordning sitter också i Unionens förbundsstyrelse. För honom är ”livspusslet” en av de viktiga framtidsfrågorna: att få arbete, familj och fritid att fungera ihop.

Utan partifärg
Både Peter Bording och Unionens regionchef i Göteborg Pierre Svensson har vimplar, tröjor och affischer från fotbollslaget Gais på sina kontor. Undersökningar brukar visa att gaisare är trogna sitt arbetarlag och att de har politiska vänstersympatier.

Men Pierre Svensson påpekar att Unionen är partipolitiskt obunden och kommer att stödja politiska förslag som gagnar medlemmarna. Själv ser han solidarisk a-kassa som en väsentlig fråga. Det handlar om att skapa en a-kassa, där alla betalar samma avgift. Han tycker dagens system med olika avgifter är ”ofattbart och horribelt”.

Pierre Svensson blev efter sammanslagningen chef för en stab på 50 personer, och han tycker att entusiasmen är stor både bland personalen och de förtroendevalda.

Kommer slås ihop
Än så länge sitter de gamla facken i varsitt kontor på olika sidor av Ekelundsgatan. Men de ska flytta ihop i ett helt nytt kontor för att ingen grupp ska behöva flytta in till den andra.

– För oss är det avgörande att komma ut och träffa människor och prata för facket. Unionen kommer att ha större resurser att göra det än HTF och Sif hade var för sig, säger regionchefen, som också tänker sig att utveckla webbaserade fackliga tjänster och ”communities” för unga.

För honom är målet klart. Unionen ska få stort genomslag och bli liktydigt med facket.

– När medier eller någon annan vill veta vad facket tycker så ska det vara självklart att ringa Unionen, säger Pierre Svensson.