Arbetarnas kamp tar små steg i taget

I fackets minimala har några textilarbetare samlats efter arbetsdagens slut. Amina Aktar, kvinnan till vänster i blått, har jobbat i elva år inom textilindustrin, men hon tjänar endast 150 kr i månaden. Foto: Anna Simonsson/Scanpix.

Bangladesh huvudstad Dhaka är känd för sina många textilindustrier, liksom för brister i arbetarnas rättigheter. Minimilön och en dags ledigt i veckan är två av de frågor arbetarna kämpar för. Men det är en kamp i motvind.

Högst upp i huset har Garment labour union forum (GLUF) sitt minimala kontor. Hit kommer några av Dhakas textilarbetare varje kväll för att diskutera problemen på sina arbetsplatser. Amina Aktar är en av dem som kommit denna kväll. Hon har jobbat i textilfabrikerna i elva år och hela tiden varit fackligt engagerad.

– Ägarna bryr sig inte om minimilönen och ibland får vi inte betalt alls. Kvinnliga arbetare diskrimineras och utsätts ofta för sexuella trakasserier från fabrikens kontrollanter, berättar hon.

Själv kommer hon, trots sina elva år i yrket, inte upp i den lagstadgade minimilönen på 1 662 taka i månaden, cirka 150 kronor. En minimilön som GLUF tycker borde vara nästan det dubbla, men som bara en bråkdel av fabrikerna lever upp till. För den lönen jobbar Amina Aktar minst tolv timmar om dagen, oftast mer, sju dagar i veckan.

Snäva ramar för facket
Bangladesh styrs sedan januari 2007 av en tillfällig militärregering. Den tidigare regeringen gjorde små förbättringar av arbetarnas rättigheter men när militären tog makten förbjöd de all politisk aktivism, inklusive fackligt arbete. Möten är förbjudna, det finns ingen strejkrätt och fackligt engagerade utsätts för falska anklagelser för att motivera avskedanden.

Usharefa Mishu, ordförande i textilarbetarfacket.

Usharefa Mishu, ordförande i GLUF, har råkat ut för all möjlig smutskastning.

– De har anklagat mig för allt från rån till mutbrott, säger hon och skrattar.

– Och efter en stor demonstration i maj förra året fängslades jag, men släpptes efter en vecka. Däremot sitter 200 textilarbetare fortfarande fängslade efter den demonstrationen, fortsätter hon.

Demonstrationen var en protest mot att en arbetare skjutits ihjäl av polisen i ett distrikt norr om Dhaka. Efter demonstrationen infördes den lagstadgade minimilönen, men ingen kontrollerar att den följs.

– Vi vill att vårt lands ekonomi och industri ska utvecklas. Men som det fungerar i dag tar ägarna alla pengar och behåller dem.

Arbetarna får inte del av utvecklingen, säger Usharefa Mishu.

Krävs hårdare tag
Flera svenska kedjor producerar sina varor i Bangladesh, H & M, Hemtex och Kappahl till exempel. Usharefa Mishu skulle gärna se att de ställde hårdare krav på fabrikerna. Föranmälda besök ger hon inte mycket för.

Själva har GLUF satt ihop en lista med fem grundläggande krav: rätt till facklig organisering, minimilön, rätt till föräldraledighet, en dag ledigt varje vecka och inga ogrundade avskedanden. Trots de många problemen tror Amina Aktar att det ändå går att påverka.

– På min fabrik är ungefär hälften med i facket. Ägarna vet att arbetarna kan sina rättigheter. Det har gjort att de åtminstone inte vågar avskeda oss fackligt aktiva längre, säger hon.

FAKTA:
Bangladesh har nära 150 miljoner invånare på en yta tredjedelen så stor som Sveriges. Landet hörde till Pakistan och kallades Östbengalen sedan det hade brutit sig loss från Indien 1947. Det blev självständigt 1971. Bangladesh är ett av världens fattigaste länder. De flesta lever av jordbruk och de viktigaste exportprodukterna är kläder och jute. Invånarna är till 80 procent muslimer, resten hinduer.

Källa: Nationalencyklopedin

Läs också: artikeln "Hon är klädjättens samvete", 13/10 2006

Annika Larsson
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen