Utgången av Lavalmålet är förvisso upprörande, skriver TCO:s chefsjurist Ingemar Hamskär i denna replik till Josefin Brinks debattinlägg i förra numret av LO-tidningen. Men att för den skull kräva undantag från EU:s reformfördrag är både oklokt och orealistiskt.
Domstolen har enligt min mening inte enbart åsidosatt viktiga internationella regelsystem utan även åsidosatt EU:s eget regelverk med krav på subsidiaritet och likabehandling genom att helt på egen hand underkänna vår modell där arbetstagares löner och villkor förhandlas och fastställs respektive kompletteras i civilrättsliga kollektivavtal.
Domen öppnar inom vissa sektorer för löne- och villkorskonkurrens och urholkar samtidigt skyddet för inhemska och utländska arbetstagare mot social dumpning.
En ursprungslandsprincip som vi tillbakavisat under demokratiska former i arbetet för ett välavvägt tjänstedirektiv har nu återinförts till viss del av EG-domstolen. För alla initierade stod det klart från allra första början vilka viktiga rättsprinciper som de facto stod på spel vid skolbygget i Vaxholm för hela den svenska och europeiska fackföreningsrörelsen.
I medierna målades en bild upp av en närmast maffialiknande svensk fackförening som med åberopande av kollektivavtal och hot om fackliga stridsåtgärder ropade ”go home” till de lettiska arbetarna vars företag endast utnyttjade sin fördragsfästa rätt till fri rörlighet.
Maffiabilden kan ha påverkat domstolen
Denna (i vart fall i huvudsak) felaktiga bild kom att skymma de viktiga principfrågorna och att kravet var likabehandling.
En fråga är onekligen i vilken mån den bilden även påverkade EG-domstolen? EG-domstolen var sannolikt djupt oenig i Lavalmålet och vi vet att nya liknande tvister snart kommer att prövas. När det gäller EU-nivån och rättsutvecklingen i EG-domstolen bör vi alltså ha lite is i magen. Man kan inte utesluta att Lavaldomen blir en parentes.
Att kräva att EU:s reformfördrag stoppas är oklokt. Att i nuläget kräva svensk folkomröstning om EU:s nya reformfördrag och att ultimativt kräva ett juridiskt bindande undantag för kollektivavtal och strejkrätt är både orealistiskt och ogenomtänkt. Europas regeringschefer enades om det nya reformerade EU-fördraget den 13 december i fjol i Lissabon. Vad man än må tycka om det så visar det att de facto finns en stor politisk majoritet i Europa för att EU behöver ett nytt fördrag.
Reformfördraget innehåller ur ett rent fackligt perspektiv både för och nackdelar men är principiellt viktig av framförallt ett skäl – stadgan om grundläggande rättigheter görs rättsligt bindande.
Det har betydelse på en rad viktiga arbetsrättsliga områden såsom rätten att ta till stridsåtgärder, anställningstrygghet samt förhandlingsrätt och arbetstagarnas rätt till information och samråd. Ett ratificerat reformfördrag hade ensamt inte medfört en annan utgång i EG-domstolen i Lavalmålet eftersom reformfördraget inget säger om hur grundläggande rättigheter och ekonomiska friheter ska balanseras mot varandra.
Fokus på arbetstagarnas rättigheter
Däremot sätter en sådan juridisk bindande stadga ett bättre sätt fokus på arbetstagares grundläggande rättigheter vid en domstolsprövning och ger indirekt en viktig påverkan på kommande lagstiftningsinitiativ från EU.
Ny, ändrad eller slopad EU-lagstiftning har stor betydelse för EG-domstolens dömande. Utan ett utstationeringsdirektiv att tolka torde domstolen inte ha kommit till detta utslag. Man kan säga att utrymmet för domstolen att ta ut svängarna i detta fall skapades genom dålig EU-lagstiftning.
Det nya reformfördraget ger de nationella parlamenten en ny viktig roll här. Ett ”gult kort” från de nationella parlamenten kan tvinga fram en omprövning i EU av föreslagen lagstiftning.
Att kräva arbetsrättsliga undantag är även det oklokt. Från vad ska man undanta kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder? EU:s grundläggande ekonomiska friheter (tjänster med mera) medför redan i dag begränsningar på det nationella regleringsutrymmet på områden som ligger utanför EU:s kompetens till exempel för skatter. Ett arbetsrättsligt undantag riskerar att motverka det nödvändiga arbetet att stärka kollektivavtalet som regleringsinstrument hemma och inom EU.
Det är svårt att med trovärdighet kräva att alla andra EU-länder ska följa minimiregler på det arbetsrättsliga området – vilket verkligen ligger i vårt intresse – om vi skulle gå in i ”EU:s undantagsklubb”.
Enad fackföreningsrörelse står bakom kraven
Lösningen på hemmaplan är att tillsammans ändra vår svenska lagstiftning så att den framgångsrika svenska kollektivavtalsmodellen får ett större genomslag på de områden Lavaldomen inskränker denna.
Detta är inte enbart en vänster–högerfråga. Bakom de kraven står en enad svensk fackföreningsrörelse och sannolikt även många svenska företag i de branscher som kommer att utsättas för osund lön och villkorskonkurrens.
Om den svenska arbetsdomstolen vid sin slutliga prövning skulle säga att EG-domstolen i sin dom gått utöver vad den svenska rättsordningen tillåter och vägra tillämpa domens inskränkning i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder så vore det onekligen uppfriskande rebelliskt – men är det realistiskt?
Läs också: Josefin Brinks debattartikel "Kräv undantag i EU-fördraget", 31/1 2008
Ingemar Hamskär
Chefsjurist TCO
Skriv till debattredaktören