På Göteborgs konsthall riktas blicken mot det gemensamma byggandet, både bildligt och bokstavligen. Det första som möter besökaren på Annika Erikssons utställning (t o m 24 mars) är en väldig videoprojektion där ett hus tar form planka för planka.

Ett provocerande odramatiskt verk, kan tyckas, befriat från konflikter och privata bekännelser. Huset växer medan männen i gula reflexvästar arbetar i det tysta. På en undanskymd plats bakom konsthallen kan resultatet beskådas även inifrån. ”Till vem som helst, till vad som helst”, står det på taket. En utmanande inbjudan när det offentliga utrymmet annars krymper. 

I en genomindividualiserad samtid är det befriande med konst som inriktar sig på människan som social varelse. Här visas spåren efter ett stort antal platsspecifika undersökningar: klistermärken, affischer, ljud och bild. Frågan om plats och makt återkommer, exempelvis i det lilla videoverket ”Duellen”.

Här syns en man med bärbar stereo. Han befinner sig på Köpenhamns numera privatägda centralstation, i en passage där det är förbjudet att uppehålla sig mer än fem minuter. För att folk inte ska dröja sig kvar spelas högmäld opera i högtalarna. Mot detta angrepp uppifrån bjuder mannen motstånd genom att dra upp volymen på sin rockmusik (ironiskt nog slås både rock och opera ut av gatumusikantens sång i verket intill). Så kan kampen om rummet också ta sig uttryck.

Kristina Hermansson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen