Tankefel av olika skrämmande slag

Jag läser konfunderad tankefabriken Timbros senaste rapport "Kulturskymning inställd" av Johanna Nylander, som är bloggare och student i dataspelsutveckling vid Högskolan i Skövde.

Det är en sympatiskt hållen uppräkning av sånt som går bra inom kulturlivet, besöks- och försäljningssiffror som pekar uppåt, kryddat med optimistiska pressklipp. Jag skulle kunna bidra med en hel del kvalitativa observationer, som att utgivningen av filosofiska klassiker blir allt fullständigare, och att kulturtidskrifterna fyller den roll av intellektuell spjutspets som universiteten inte har tid med.

Men det kufiska är vad som är meningen med Nylanders lista: vad den är ett tecken på.

På nånting underförstått, som jag härmed ska försöka gissa mig till.

Rapporten ska visa – för de införstådda – att kulturlivet klarar sig bäst utan statlig inblandning.

Detta uttalas inte, men det är budskapet.

Konsumtionsperspektivet vilseleder
Det första tankefelet är i så fall att kultur inte kan mätas som köpbeteende. Eller visst går det men det är oegentligt. Det enda riktiga måttet torde vara i vilken mån konstverk och intellektuella artefakter förändrar och fördjupar och förgyller mänskors liv. Vilket kräver helt andra slags undersökningar.

Kulturdepartementet är också de inne på att mäta kultur som köpbeteende. Det såg man till exempel i övervägandena inför slopandet av bidrag till En bok för alla.

Det första tankefelet är när man tänker efter närmast en kortslutning. Varför är det bra att läsningen ökar? Därför att det säljs fler böcker.

Folkbildningsperspektivet glöms bort
Vilket leder över till det andra tankefelet, som handlar om uppfostran och förmedling. Ju fler mänskor som nås av kulturen, desto fler blir aktivt inblandade. Och det är det folkbildning går ut på: att skapa deltagare i stället för mottagare.

Hur många läsare har inte En bok för alla skapat, tack vare att de omsatte sina statliga pengar i upplysningsarbete och med säker smak tillhandahöll böcker som hade ett ärende hos sina tillkommande läsare.

Bob Dylan får rätt
Det tredje tankefelet är det mest avslöjande.

I första stycket står det att det svenska kulturklimatet ”inte alls är hårdnande”.

Vem har egentligen påstått nåt sånt? Hotat – yes – men hårdnande?

Min enda tolkning är att Timbro via Nylander anteciperar sina planer på att via kulturdepartementet trasha så stora delar som möjligt av den folkbildande delen av kulturpolitiken.

"Hårdnande” innebär helt enkelt ”It’s a hard rains’s-a-gonna-fall."

Läs också: artikeln "Timbro ser också tankefel", 13/2 2008
Ladda ner: Hela Timrbos rapport "Kulturskymning inställd" (pdf-fil)