Kvar i idéernas värld

Joseph Stiglitz. Foto: Manish Swarup/AP Photo.

Parollen ”En annan värld är möjlig!” låter kanske som ett blygsamt påpekande, men det är dynamit. Den värld vi ser i dag är inte den enda som det är möjligt att föreställa sig, ej heller den bästa.

Det är utgångspunkten för ekonomen Joseph Stiglitz när han går till angrepp mot den nyliberala ekonomiska politik som brett ut sig under de senaste 20 åren och som går under beteckningen Washington Consensus, samsynen i Washington. Speciellt ondgör sig Stiglitz över Internationella valutafonden, IMF, som med svångremspolitik och privatiseringar så ofta fördjupat ekonomiska kriser och försvårat återhämtning, bland annat i Asien efter de finansiella sammanbrotten 1997–1998.

Reaktionen kan slå till
Stiglitz uppdrag är att rädda globaliseringen från dem som ser den som den enda vägen, som inte förstår att det som är bra med globalisering hotas om den inte styrs på ett ansvarsfullt sätt. Stiglitz vänder sig mot de nyliberala krafter som säger att det inte finns någon återvändo från en allt mer integrerad och ömsesidigt beroende värld. Tvärtom, menar Stiglitz, kan vi mycket väl få en återgång till reaktionära politiska rörelser och ledare som sluter sig mot omvärlden och försöker skydda den lilla världen mot den stora, som vill skydda sig mot allt som skapar instabilitet och oro, på bekostnad av öppenhet och samarbete. Med andra ord: mellankrigstidens handelskrig och nationalism kan komma åter, globaliseringen är inte den enda vägen mot framtiden även om den kan bli den bästa.

De globala institutionernas ansvar
Det ovanliga med Stiglitz är att han har lösningar på de problem som den alltför ostyriga globaliseringen står inför, i alla fall har han idéer som är värda att tänka på. Stiglitz står för förnuft i det ekonomiska samtalet, och det är ingen tillfällighet att han så ofta går tillbaka till den brittiske ekonomen Keynes, som betonade staters ansvar för att styra ekonomin undan arbetslöshet och finansiella kriser. I dag måste det ansvaret i växande grad vila på globala institutioner.

Och av sådana vill Stiglitz se många. Han vill att fattiga länders skulder ska saneras av en global ”skulddomstol”  som ska ta hänsyn till ländernas möjligheter att förse sina medborgare med deras grundläggande rättigheter, snarare än att avgöras av fordringsägarna. Han vill göra om handelsregelverket så att det underlättar för fattiga människor att få tillgång till livräddande mediciner. Han är mindre idérik när han talar om klimatet och miljön, det är uppenbarligen ett område där Stiglitz inte har något annat att komma med än högre skatter på klimatgaser. Och han har en blind fläck när det gäller hans gamla arbetsgivare

Världsbanken som kommer alldeles för lindrigt undan jämfört med sin tvilling IMF, som Stiglitz med rätta hudflänger på var och varannan sida.

Men vem står för genomförandet?
Mest långtgående är nog hans förslag om att skapa en ny världsvaluta, som kan ersätta USA-dollarn. Finansmannen Georg Soros har föreslagit något liknande, men det finns nog inga utsikter för att sådana uppslag ska förverkligas så länge världens ledande stormakt har allt att vinna på att behålla sitt monopol för världens enda verkligt internationella valuta. Det systemet innebär faktiskt att det är de stora överskottsländerna i världsekonomin, framför allt Kina och länderna i Ostasien, som finansierar USA:s underskott och kriget i Irak.

Stiglitz enda allvarliga svaghet är att han inte tänker i makttermer, det finns aldrig några sociala eller politiska krafter som ska genomföra de många och kloka förslag han för fram. Därmed kommer de nog att stanna i idéernas värld, som trevliga tankar men inte som realistisk politik, i alla fall inte ännu. Det är synd, för en annan värld är inte bara möjlig, den är faktiskt nödvändig.

Titel: Fungerande globalisering
Författare: Joseph Stiglitz
Översättare: Gunnar Sandin
Förlag: Daidalos

FAKTA: Clintons rådgivare
Joseph E Stiglitz är ekonom vid Columbia-universitetet i New York. Tidigare rådgivare till president Bill Clinton i ekonomiska frågor, därpå chefsekonom vid Världsbanken. Fick Nobelpriset i ekonomi 2001.

Kenneth Hermele
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen