Skivfönstret gav en inspiration som består

Sådana här lappar fyllde den nu nedlagda skivaffären. Ett paradexempel på vad god kulturpolitik handlar om: kärlek och förmedling.

DÖDSRUNA. Det känns som att ha förlorat ett sinnesorgan: Min skivaffär stänger igen därför att det går inte längre. På grund av nedladdning och näthandel. (Jag är väl själv inte helt oskyldig.)

Man kunde tryggt ramla in utan bestämda förväntningar och mötas av handskrivna eller muntliga rekommendationer. Nyutkommet såväl som lågprisklassiker.

Och det fanns en linje: det som poängterades var sånt som var gjort med hjärtat.

Nu är det bara slaskvädret kvar. För recensenterna håller mer koll på varann än på musiken. (Förutom ett fåtal man kan lita på. Varav en medverkar här på sidan, hej Bengt!)

Kunnighet kostar
Det funkar inte längre med kvalificerade butiker eftersom det kostar för mycket att hålla ett lager med anständig variation, och eftersom andra kanaler typ stormarknader lägger beslag på storsäljarna.

De välsorterade bokhandlarna kommer också att gå under. Antikvariaten har redan flyttat ut till lador på landsbygden.

Grundproblemet är att det inte är möjligt att ta betalt för det exklusiva i att ha stort sortiment och kunnig personal.

En pub eller en skoaffär kan höja priserna och fortsätta visa klass. Det kan inte en skivaffär eller en bokhandel göra. Möjligen börja sälja espresso eller nåt annat räntabelt.

Vad kommer att komma istället?
I matbutikerna: Alltfler bästsäljare till allt lägre pris (de fungerar som lockmedel).

Och på nätet: Alltmer förfinade rekommendationer i takt med att den enskilda kundens smak analyseras och jämförs med andra kunders, vilket leder fram till nästan spöklika köptips.

Och det är just i det här historiska ögonblicket som det finns anledning att stanna upp och fundera över vad det innebär att Skivfönstret försvunnit. Eller som det heter i en sorglig låt av supergruppen Cream:

Pressed Rat and Warthog have closed down their shop;
they didn’t want to, it was all thay had got,
selling atonal apples and amplified heat,
and Pressed Rat’s collection of dog legs and feet…

Stängningen signalerar att marknaden har tagit över helt och hållet. Att allting är numera en del av systemet. Och frågan man då måste börja ställa sig är: Vad spelar musiken för roll i mitt liv? Eller litteraturen? (Eller för den delen maten?)

Svaret torde bli, för de flesta: Jag är både lättlurad konsument och kräsen konnässör. Jag färdas den breda vägen och den smala vägen. Jag är förutsägbar och oförutsägbar. Jag är flockdjur och ensamvarg.

Men det finns en kvalitetsskillnad:
I sökandet efter det jag verkligen gillar utvecklas jag. Medan sväljandet av det som ligger närmast till hands bara gör mig fetare och mer passiv.

Utrotandet av goda rådgivare som killarna på Skivfönstret övertygar mig helt enkelt ännu mer om vad puckona som har hand om kulturpolitiken inte kan fatta: att det viktiga och svåra är förmedlingen, inte skapandet.

Nästan vem som helst kan bli en hyfsad poet om hon lägger manken till. Men föredömliga skivförsäljare är en sällsynthet. Att bejaka är nämligen en konst. Och samtidigt lite töntigt.

Ta vara på gratisböckerna
Avslutningsvis en vacker tanke till de bibliotekarier runt om i landet som ger en god exponering av de gratis kvalitetsböckerna från kulturrådet. Och pisk till de folkbibliotek som inte ens packar upp lådorna därför att kvalitetsböcker bara sabbar lånestatistiken.

Fotnot: Mycket av tankarna i denna essä är inspirerade av Wired-redaktören Chris Andersons bok Long tail: Varför framtidens ekonomi handlar om att sälja mindre av mer, nu ute som pocket (översättning Mia Poletto Andersson). Jag läser den inte främst som en bok om hur man tjänar pengar, utan den ger mig i lika hög grad politisk inspiration. I den framtid som ligger framför oss kommer det att bli möjligt att länka samman de mest olika intressen och stridsfrågor till nånting ytterst kraftfullt och växande.