En vinterdag av regn och väntan har passerat. Den kan summeras i korta termer som: kaffedrickande, tidnings-läsande, förflyttningar, barnaskötande, inköp av matvaror. Ett har följt ett, utan krav på medveten tankeverksamhet. Ingenting har egentligen har hänt.

Etnologerna Billy Ehn och Orvar Lövgren har intresserat sig för detta, den skenbara händelselösheten. För dramatiken lurar bakom rutiner, väntan och dagdrömmar.

Handlandet innehåller alla dessa tre. Klockan är tre men det spelar ingen roll, Årstas Ica i södra Stockholm är alltid svårgenomtränglig. Ett handlande kollektiv på väg mellan sparris och toapapper mumlar ”så trångt här”, suckar över varuvagnar, kundvagnar, rollatorer och allt annat på hjul. Suckar över allt på fötter, allt inpackat: i plast, i papper, i kartonger och framför allt i lösvikt. Plockgodiset hånler genom väggen av plastlådor i den halvmetersmala passagen. Hur skulle det smaka med en liten saltlakritsfisk, där uppe till höger, bara en tant och tre tonåringar i vägen?

Svårt val
Ingen förvånas längre över hinderbanorna, muttrandet blir ett tyst accepterande, alla måste fylla sina kylskåp – och alternativ saknas. Köerna till kassorna slingrar sig som smala ormar och där valet ska ske – vid lösgodiset – är själva kassorna dolda bakom varuberg. Det går inte att få någon användbar information om vilken som går fortast.

I det fördolda pågår kapplöpningen till landets butikskassor, enligt etnologerna Ehn och Löfgren. Vant kollar vi in köerna: är det snabba ungdomar, veliga pensionärer eller föräldrar med barn som kan själva, och hur välfyllda är korgarna? (Men de missar en enligt mig viktig del, kassabiträdets teknik!). Det inre hemliga tävlandet visar vara ett kulturfenomen. Ett inlärt beteende i den tävlingsmentalitet som är typisk för dagens västerländska samhälle. Som också gör att vi ropar ”vad snabbt” eller ”bra”, när barnen ville att vi skulle se dem i pulkabacken. Eller att badmintonspelet inte ses som söndagsnöje ens för motionären, utan som ett vinna eller försvinna.

Folk står där i kassan och tävlar, individuella små lopp men kampen är kollektiv.

Ingen dagdröm för banal
Dagdrömmar nedvärderas ofta som något slött och improduktivt. Ehn och Löfgren trycker på att fantasier lika gärna kan tolkas som ett aktivt skapande av verkligheten. Även den mest banala dagdröm kan ha stor betydelse för hur man ser på sig själv, klargör sina önskningar eller farhågor, hanterar problem och organiserar sitt liv, skriver de. Fantasierna blir mentala transportmedel mellan tid och rum och förhoppningsvis återkommer man med något intressant. Dagdrömmar kan användas för att fly vardagen men också för att klara av den.

Jag måttar en spark mot kvarglömda kartonger på butiksgolvet, ser hur hela inredningen med frysta ärter, bakpulver, grillade kycklingar och guacamole skjutsas upp i en oändlig viktlös slowfox – medan vi kunder genom en öppning slussas ut mot en solvarm sandstrand ackompanjerad av en röst i högtalarna som försäkrar att butikens hela existens varit ett enda stort misstag.

FAKTA: Privata dagdrömmar….
Dagdrömmar som tillfrågade lärarstudenter trodde sig vara ensamma om:

  • Bada i ett badkar fyllt med popcorn.
  • Starta första skolan (profil: racketsport) på månen.
  • Sitta på bussen och önska att de som kommer springande inte ska hinna med.
  • Tillbringa sitt liv på Junibacken.

Källa: När ingenting särskilt händer, Nya Kulturanalyser av Billy Ehn och Orvar Löfgren.

FAKTA: …och hemliga tävlingar
Hemliga tävlingar som äger rum runt omkring oss:

  • Hinna före bussen till nästa lyktstolpe.
  • Hinna in i lägenheten innan porten slår igen.
  • Köra så långt som möjligt på en bensintank.
  • Allt: ta flest kändispoäng, ha roligaste jobbet, tjäna mest pengar, ha finaste utsikten, finaste fotoalbumen, träna mest, städa och laga mat bäst.