Facklig ekonom skriver LO:s historia

Villy Bergström

Hur har LO påverkat svensk ekonomisk politik? Frågan ställs i en ny bok av Villy Bergström, tidigare vice riksbankschef och ekonom inom arbetarrörelsen. Och hans svar är inte okontroversiella.

2006 gick Villy Bergström i pension som vice riksbankschef. Mellan 1985 och 1995 var han chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning. Men boken Rättvisa, solidaritet och anpassning, om LO:s ekonomiska linje de senaste fem decennierna, kan väcka mothugg inom arbetarrörelsen.

Villy Bergströms grundtes är nämligen att LO har eldat på för mycket i ekonomin och främst tänkt på att höja efterfrågan. LO har nitiskt drivit frågor som högre statliga utgifter, utbyggd offentlig sektor och högre löner. Hot om inflation och instabilitet i ekonomin har förbigåtts, enligt Villy Bergström.

Inte ens när den mycket höga inflationen inträdde på 1970-talet ändrade LO kurs nämnvärt, även om också LO-ekonomerna till kongressen 1976 började tala om att det behövdes en ”stabiliseringschock”, där kraftiga åtstramningar skulle få ned inflationen.

Tog slut där
Men dessa åtstramningar skulle leda till minskad efterfrågan i ekonomin, och minskad efterfrågan betyder tillfälligt ökad arbetslöshet. Så linjen drevs inte vidare, enligt Villy Bergström.

– Jag vill hävda att LO i varje fråga har velat vårda efterfrågan för sysselsättningens skull, säger han.

Men det är en historiebeskrivning som LO:s chefekonom Dan Andersson inte ville hålla med om vid ett seminarium på
tankesmedjans Agoras kontor i Stockholm nyligen.

– Det ger en fullständigt felaktig bild, säger han.

– Det som Villy Bergström ser som LO:s politik var opinionsyttringar inom organisationen men inte LO:s politik. LO:s linje har i stället varit att produktivitetsutvecklingen är det enda som i längden betyder någonting.

Målet alltid högre löner
Produktivitetens viktiga roll slogs fast i början av 1950-talet. Riktningen brukar kallas Rhen-Meidner-modellen, efter de två LO-ekonomer som drev fram den, och går ut på att facken ska bejaka teknisk utveckling, effektiviseringar och omvandling av företag: Allt för att skapa nya bättre betalda jobb åt arbetarna.

– Det är LO:s politik, och LO:s ekonomiska politik är unik på grund av att man INTE har eldat på i varje läge utan också har tänkt på produktiviteten, säger Dan Andersson.

Men de två ekonomerna kom inte överens under seminariet och Villy Bergström står fast vid sin kritik.

– Det är omöjligt att bryta inflationen utan att tillfälligt öka arbetslösheten, och det har man inte velat. Det finns till och med skrivningar om att vi ”till varje pris måste hålla efterfrågan uppe för sysselsättningens skull”. Och det går inte, säger han.

Bromsande effekt
En kanske mer förvånande motsättning är att Villy Bergström tycker att LO-ekonomerna varit för negativa till statlig inblandning i näringslivet. Detta för att statlig inblandning skulle kunna hämma produktivitetens utveckling, alltså hämma företagens möjligheter att förbättra, effektivisera och omvandla sin produktion.

– Men om till exempel Stora Enso och Holmens bruk samtidigt beslutar sig för att göra varsin stor investering på samma ort så hindrar de varandras utveckling. Det kan alltså vara berättigat med lite statlig reglering och insyn i näringslivet, säger Villy Bergström.

Mycket har dock hänt de senaste åren. Under 1990-talet gjordes Riksbanken mer självständig och pengarna började flöda över gränserna utan regleringar. Att hålla inflationen mycket låg blev den penningpolitik som i dag tillämpas i hela västvärlden.
Förutsättningarna ändrades ytterligare när globaliseringen exploderade. Men det skedde efter 2000 och tas inte upp i Villy
Bergströms bok.
 
– Det tillhör framtiden och som väl är slutar min bok innan dess, säger Villy Bergström.

Läs också: artikeln "Verkligheten nyttig för ekonomer", 30/1 2008