Ögonblick fyllda av tillvaro

Den brasilianska författaren Clarice Lispector (1920–77) hyllas i dag som en av de främsta författarna i Brasilien. En av de främsta kvinnliga författarna där, heter det ibland. (Ingen kallar Harry Martinson en av de främsta manliga författarna i Sverige.) 

Lispector skrev många romaner och novellsamlingar. De är långtifrån traditionellt realistiska: snarare borde de kallas djärva, nyskapande, modernistiska. Prosastilen kan vara mycket lyrisk.Och i stället för att berätta en normal historia låter Lispector gärna yttre, skenbart triviala detaljer föranleda aha-upplevelser eller djuplodande filosofiska resonemang.

Några böcker av Lispector finns på svenska. De inkluderar romanerna Levande vatten, Passionen enligt G.H. och Stjärnans ögonblick samt novellsamlingen Familjeband. Tillsammans visar verken inte bara att Lispector är en ovanligt intressant prosadiktare utan också att hon kanske måste betraktas som ett av litteraturhistoriens verkliga genier.

Den franska kritikern Hélène Cixous beundrar Lispector enormt och fördjupade sig i hennes texter. För Cixous har Lispector frigjort sig från den mansdominerade litterära världen med dess ”fallocentriska” ideal.

I klartext betyder det att traditionellt maskulina värderingar normalt får styra själva skrivandet. Detta kan fungera som en tvångströja även för en manlig skribent. Och för en diktande kvinna kan sådana ideal vara direkt förödande.

Lispector vägrar enligt Cixous att se skönlitteraturen som en rent intellektuell verksamhet. Att skriva vädjar väl så mycket till kroppen och sinnena, både diktarens och läsarens. Jag delar Cixous beundran för Lispector. Men jag tror samtidigt att Cixous överdrev det feminina och möjligen också det feministiska hos henne. Över huvud taget anser jag att Lispector ofta (inte alltid) har blivit missförstådd.

Känslan snarare än könet
Kritiker betonar gärna hennes kön. De ser henne som ett skolexempel på en kvinnlig diktare. Och hon kan påminna om Virginia Woolf, som hon läste och uppskattade. Men Lispector kommer ofta ännu närmare de franska existentialistiska författarna Camus och Sartre – båda män.

Vad Lispector tycks mest intresserad av är en viss typ av ögonblick: när man upplever en stegrad känsla av den egna identiteten och det gåtfulla i tillvaron. Sådana upplevelser utgör inte någon särskild grupps eller persons privilegium. De kan komma till vem som helst, när som helst.

Att betrakta Lispector som feminist tycks för mig vilseledande. Ibland kommer hon visserligen åt någon könsbunden upplevelse, som i en av novellerna i Familjeband. En femtonårig flicka upplever för första gången att ett par killar skärskådar henne som sexobjekt. I en mera banal historia skulle hon kanske ha fått känna sig smickrad. Den insiktsfulla Lispector låter henne däremot uppleva en stor känsla av saknad. Flickan känner att hon håller på att reduceras till ett föremål.

Men detta är bara ett specialfall av Lispectors intresse – som hon delar med Sartre – för människors tragiska förmåga att förvandla varandra till objekt. Marx kallar det förtingligande. Jag anser att det filosofiska hos Lispector ofta har försummats. Inte minst skriver hon gärna så att motsatser övergår i varandra. Eller hon visar att de i grunden är identiska.

Plats för klass och ras
En annan vanlig uppfattning är att Lispector trots sin förmåga till inlevelse saknar samhällsengagemang, något som inte alls är sant. I Stjärnans ögonblick skriver yrkesförfattaren Rodrigo i skönlitterär form om Macabéa, en fattig och hårt exploaterad ung kvinna i Rio de Janeiro. Hennes historia ska enligt Rodrigo följas ”av tystnad och av fallande regn”. Hon jobbar hela dagarna som extremt lågavlönad kontorist.

En läkare framkastar att Macabéa kanske bantar, men hon är i själva verket undernärd på grund av sin stora fattigdom. Hennes pojkvän är aggressiv och självisk, och en cynisk spåkvinna försöker utnyttja hennes godtrogenhet ekonomiskt.
Berättelsen hyllar Macabéa eftersom hon förblir oskuldsfull, nästan helgonlik. Det antyds att det är moraliskt bättre (om än inte bättre i någon annan mening) att vara förtryckt än att vara förtryckare.

Passionen enligt G.H. handlar till stor del om klassrelationer, ras och rasism. Den förmögna vita damen med initialerna G.H. har nyligen haft ett hembiträde av afrikanskt ursprung. G.H. går in i hennes övergivna rum och blir förvånad av att finna det rent och ljust.

Närmast i ett chocktillstånd gör G.H. också två andra, mera obehagliga upptäckter. Den afrikanska kvinnan har på väggen tecknat sin arbetsgivare, hennes man och hund på ett inte särskilt smickrande sätt.

Dessutom finner G.H. i garderoben en vedervärdig kackerlacka som hon skadar, kanske till döds. G.H. genomgår nu en häftig kris fylld av visioner och starka känslor, Den utmynnar till sist i klarhet, ödmjukhet och nya insikter.
Inte alla kritiker har förstått romanens betoning av klass och ras.

G.H., som ju har varit hembiträdets arbetsgivare, är i de flesta avseenden oändligt mycket mera privilegierad. Kackerlackan beskrivs som brun, med bred mun, och äcklig (med vibrationer från Sartres roman Äcklet). Jag har inte läst någon recensent som har förstått att detta djur är en symbol för den afrikanska kvinnan. Eller rättare sagt: kackerlackan är en grovt rasistisk nidbild av henne.

G.H. uppnår ingen inre frid förrän hon har förmått sig till att äta lite av den vita massa som har trängt
ut ur det skadade krypets kropp. Genom denna rit, med snudd på nattvard, övervinner G.H. sin känsla av överlägsenhet baserad på samhällsklass och rastillhörighet (och kanske art).

I Levande vatten riktar sig en kvinnlig bildkonstnär till en manlig vän. Hon skriver om deras förhållande och hur hon har börjat försöka sig på författarskap. Det finns en ljus och positiv stämning i boken.

”Min tunga tass”
Intressant som tecken på Lispectors engagemang i vidare mening är hennes stora solidaritet – nästan identifikation – med djur. Jag får känslan av att om hon hade levat i dag så skulle hon ha engagerat sig i djurens rättigheter. Hon beskriver ömsint en kattunges födelse. Och berättaren (eller Lispector) har fascinerande saker att säga, som ”Att inte ha fötts som djur är en av mina hemliga sorger.”. Eller: ”Alla levande varelser, utom människan, är skandalöst hänförande.” Eller också: ”På detta ovanligt skeva liv har jag lagt min tunga tass.”

Novellsamlingen Familjeband påstås handla om kärlek mellan familjemedlemmar. Men det är i så fall en underligt skev och ibland härsklysten kärlek. Mellan raderna kritiserar boken vad man förr brukade kalla den borgerliga kärnfamiljen.

Till allt annat skriver Clarice Lispector oerhört vackert. Vissa av hennes meningar är häpnadsväckande därför att de är totalt oväntade och samtidigt formade lika omsorgsfullt som versrader. Två exempel: ”Jag kan inte sammanfatta mig själv eftersom man inte kan summera en stol och två äpplen.” (från Levande vatten) och ”Det var äntligen nu.” (från Passionen enligt G.H.)

FAKTA: Lispector på svenska
Familjeband, Levande vatten, Passionen enligt G.H. och Stjärnans ögonblick. Av dessa har novellsamlingen Familjeband översatts från portugisiska av Marianne Eyre och utgivits på förlaget Nordan. Alla de andra är översatta av Örjan Sjögren och publicerade av bokförlaget Tranan.

Läs också: recensionen ”Underbara konstruktivistiska blomster” 25/1 2008

Susanna Roxman
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen