Arbetsrätten gör föräldrar skyddslösa

Forskaren Jenny Julén Votinius visar att den svenska arbetsrätten inte har införlivat normen om föräldrarnas delade ansvar för barnen. Under ett seminarium på Stockholms universitet i tisdags diskuterade hon frågan med jurister från bland annat Jämo och fackförbund. Foto: Bertil Ericson/Scanpix.

Arbetsgivare kan missgynna föräldrar utan att bryta mot lagen. Arbetsrätten är uppbyggd kring den manlige industriarbetaren utan huvudansvar för barn. Och skyddslagarna för föräldrar riskerar att bli tandlösa.

Skyddet i de olika föräldralagarna är beroende av arbetsgivarnas goda vilja. Forskaren Jenny Julén Votinius visar att det finns ett glapp mellan de regler som är till för att skydda föräldrarnas rättigheter och de som ger arbetsgivarens rätt att fatta olika beslut.

Därför blir barn i praktiken ett hinder för framför allt kvinnornas karriär och löneutveckling. Jur kand Jenny Julén Votinius har i sin avhandling om föräldrar i arbete studerat arbetsrätten i ett socialt och politiskt sammanhang under 1900-talet. Hon visar att de lagar och regler som styr arbetslivet i Sverige bygger på tre helt olika och kolliderande normer för föräldraskapet.

Utbredd uppfattningen
Den allmänna arbetsrätten utgår från normen om att den som jobbar inte bär huvudansvaret för små barn. Nästan ingenstans uppmärksammas föräldrarnas behov. Det är också en starkt utbredd uppfattning i arbetslivet att föräldraskapet inte ska inverka på arbetet.

EU:s rättsregler utgår från en moderskapsnorm, där mamman och barnen förutsätts ha en speciell och extra skyddsvärd relation. Till exempel är EU:s domstol mycket restriktiv när det gäller uppsägning av gravida. Den så kallade Dekkerdomen från 1990 slår fast att graviditetsdiskriminering är det samma som diskriminering på grund av könstillhörighet.

– Den gravida kvinnan sitter på en piedestal och ska skyddas till varje pris, säger Jenny Julén Votinius.

Principerna krockar
Dessa två normer kolliderar dock mot den särskilda föräldralagstiftningen i Sverige, som utgår från att båda föräldrarna ska kunna ta ett likvärdigt ansvar för barnen.

– Även om man säger att föräldraledighetslagen och jämställdhetslagen är ett skydd för mänskliga rättigheter – det låter ju stort –
så blir de undantagsregler. De står inte för de övergripande principerna.

Det är i stället kring arbets­givarens rätt att fatta beslut som arbetsrätten byggts upp. Julén Votinius ger inga råd till lagstiftaren men anser att det behövs en debatt kring frågan.

– Ska man ge föräldrar ett starkare skydd måste man inskränka mer i arbetsgivarens arbetsledningsrätt, säger hon. 

I avhandlingen visar hon också att männens ökande uttag av föräldradagar (nu en femtedel) inte bidrar till att stärka föräldrarnas arbetsrättsliga ställning. Männen tar ut spridda dagar och utökar sin semester, vilket gör att de inte släpper fokus på arbetet. Därför hindrar inte det att arbetslivet generellt sett organiseras utifrån att arbetstagare inte har huvudansvaret för barn.

Lite paradoxalt kan sägas att EU med sina starka skrivningar och sitt moderskapsideal bidragit till att förbud mot missgynnande av föräldralediga infördes i svensk lag år 2006, eftersom svenska lagstiftare strävar efter könsneutrala regler för föräldraskapet.

Fotnot: Avhandlingen Föräldrar i arbete – en könskritisk undersökning av småbarnsföräldrars arbetsrättsliga ställning lades fram vid Linköpings universitet i slutet av 2007.