Regeringens bärsärkagång mot demokratin har nu letat sig in också i högskolan. Efter att ha använt sitt första regeringsår till att slå mot fackförbunden, privatisera allmänna utrymmen och lägga ned Arbetslivsinstitutet, har regeringen på kort tid nu aviserat en rad nya förslag och utredningar som tillsammans riskerar att dramatiskt avdemokratisera högskolan och urholka studentinflytandet.
För det första: I kommittédirektiven för ”ökad frihet för universitet och högskolor”, är det tydligt att högskole-ledningarnas frihet ska garanteras, inte studenternas eller forskningens. Att Leijonborg säger sig vilja värna studenternas rättsäkerhet garanterar inget inflytande för landets studenter.
När makt och ansvar flyttas till varje enskild högskole- och universitetsledning får varje studentkår driva sina krav lokalt, i stället för gemensamt med andra, vilket underminerar både möjligheterna till inflytande och likabehandlingen av studenter mellan högskolor. Leijonborg tar själv Chalmers Tekniska Högskola som exempel på en välfungerande ”fri” högskola i stiftelseform, en högskola vars rektor förra året slängde ut studentkåren från ledningsgruppen för att de inte kom överens.
I kombination med att kårobligatoriet troligtvis avskaffas inom några år kan man alltså förvänta sig att studenternas delaktighet och inflytande kommer skilja sig dramatiskt åt mellan olika högskolor, beroende på högskoleledningens inställning.
Studenterna ska kunna ”rösta med fötterna”
För det andra: det föreslagna resurstilldelningssystemet ska ge högskolorna incitament att ”konkurrera om de bästa studenterna”. Med begränsad rätt till inflytande ska studenten ändå kunna ”rösta med fötterna” om hon inte är nöjd. Konsumentperspektivet är tydligt.
Förändringarna innebär också ett reellt hot mot det lokala arbetet för breddad rekrytering.
Utbyggnaden av högskolan har varit det i särklass bästa sättet att garantera den breddade rekryteringen. När nu ersättningsnivån per student höjs, utan att det tillförs några extra resurser till högskolan, kommer utbyggnaden av högskoleplatser troligtvis stanna av. Detta i en tid när studentantagningen återigen ökar.
För det tredje: marknadslogiken återfinns också i den studiesociala utredningen. Frågor om att stärka studenternas studiesociala situation, förbättra trygghetssystemen och se över studie-medelsbeloppen är bra, men tillsammans med förslagen om överlåtelse av lånestocken i privat regi och examenspremiesystemet skapas ett system som missgynnar studenter som har svårt med högskolestudierna. Marknadslogiken i skarp kontrast mot visionen om det livslånga lärandet för alla, således.
Det krävs nya perspektiv
Studentrörelsen står, liksom andra folkrörelser, under attack. Synen på att studenterna inte har något att göra med styret av högskolan utan enbart är en passiv mottagare av utbildning, är en grav missbedömning av universitetens kvalitets- och demokratiuppdrag.
Om Sverige ska vara en världsledande kunskapsnation krävs att universiteten är mottagliga för nya perspektiv och att många får del av, och kan påverka, dem. För detta krävs att högskolan själv är demokratiskt styrd och att den breddade rekryteringen inte avstannar till förmån för ett mindre antal elitstudenter.
Om Leijonborg menar allvar med att han vill att ”universitetens folk ska kunna stå fria och säga obekväma sanningar”, kan han inte skapa ett system för centralism och konformism. Sverige behöver fler, inte färre, kritiska röster i och omkring akademin.
Kajsa Borgnäs
Ordförande Socialdemokratiska Studentförbundet
Skriv till debattredaktören