KOMMENTAR. Brunnsvik har svårt att få ekonomin att gå ihop. Och kanske de långväga folkhögskolornas epok är förbi. Men handläggningen av krisen utstrålar en kall bedömning att kulturen är oviktig och försumbar.

Symbolfrågan är den inhyrda räknenissen Enrico Bariles beslut att avskaffa bibliotekarietjänsten. Vilket lämnar den anrika Bokstugan för fäfot och hotar Brunnsviks roll som knutpunkt och tummelplats för en motkultur knuten till arbetarrörelsen.

Det är inte bara Christina Garbergs-Gunn som får sparken, utan alla som trott på litteraturens roll i skapandet av ett bättre och rättvisare samhälle: ett ensamt arbete som just därför kräver gemenskap, kamratanda och läsarkontakt för att bli meningsfullt.

Men går det att utvinna mer än bitterhet ur att det blivit som det blivit?

Mer än husmanskost
Jag tänker så här: Brunnsvik är mer än en plats också ett intellektuellt förhållningssätt som vore fullt möjligt att uppdatera till dagens livsstil, uttrycksformer och medier.

Brunnsvik kanske inte ska ligga vid Väsmans strand utan lite varstans i Sverige och inte minst på nätet. Och då inte som en internatskola med dignande husmanskost utan som en knutpunkt och som en symbol för en tro på att politik, kultur, media och bildning kan samverka.

Men jag ser bara en plats där detta framtidsarbete kan kokas ihop: Brunnsviks folkhögskola.

För om allting raseras, var ska man då börja på nytt? Och hur beklämmande som startskott är inte själva känslan av nedläggning, av att bli ratad, bli struntad i?

Ta chansen nu
Om Bokstugan och dess bibliotekarie får kämpa kvar. Och genast till exempel utrustas med datorer och internetuppkoppling från detta sekel.

Då kan det börja hända grejer som förbereder för ett Brunnsvik 2.0 som lever vidare på nätet och i samlingslokaler långt efter att själva folkhögskolan övergått till lönsammare verksamhet.

Annars kommer det inte att hända nånting. Och hur kul är det?

Läs författaruppropet