Natur = växande (trots allt)

Isabella Lövins Tyst hav; jakten på den sista matfisken kommer att få återverkningar långt bortom vad som står på våra middagsbord. Beskrivningen av det politiska spelet bakom den fortsatta rovdriften och utfiskningen är i sig ett slags ekologi.

Det verkar till exempel som om det statliga Fiskeriverket levat i symbios med fiskeribranschen och dess kortsiktighet. Vilket ändå bara är en förövning till det lobbyiststyrda EU hon besöker.

Men det ansikte som Lövins bok vänder mot framtiden har inte blivit tillräckligt mycket uppmärksammat. Hon delar de gamla grekernas syn på naturen inte som en plats utan ett växande: fusις (physis).

Värt ett försök
Och kan därför samla sig till en tro på allt som inte är försent: näm­ligen att ifall områden i havet lämnas ifred (för det fiske som tar upp allt och bara behåller det som går att sälja), då uppstår livet snabbt på nytt där, i nya oväntade ekosystem. Det återvunna paradiset – om så bara ett rudiment av den rikedom som bjöds en gång i tiden.

”Lax och havsaborre fanns i över­flöd, och länge ut patrullerade gigantiska torskar på över två meter, småätandes i lugn och ro på bläckfisk, sjögurkor och småfisk. Då och då skuggades vattenytan av en jättelik blåfenad tonfisk som passerade i hög hastighet, eller en val som fyllde vattnet med sina klickande ljud och sin sång.”

Krävs stöd
Men tillbaka till en bråkdel av paradiset når vi bara på politisk väg. Det räcker inte med konsumentmakt. Inte i ett läge där mer torsk är dömd att dras upp med statssubvention än vad som faktiskt finns. Plus tjuvfisket. Plus åverkan på allt osäljbart.

Jag ser framför mig en emblematisk bild som kanske kan bli verklighet: En laddad kanonbåt försvarar dag och natt en fiskebank där livet håller på att återskapas.