Facket kräver akut skattesänkning

Det är inga lätta månader den italienska regeringen och fackföreningsrörelsen har framför sig. Sex miljoner löntagare ska förnya sina avtal och facken kräver skattelättnader för att öka italienarnas köpkraft och komma ur krisen. Metallarbetarnas nya avtal, där arbetsmarknadsministern själv medlat, är den enda ljuspunkten.

Den som trodde att Romano Prodis vinst i valet för knappt två år sedan skulle innebära en evig solskensdag på den italienska löntagarhimlen tog fel. Hans regering har till och lyckats få de statligt anställda att generalstrejka (vilket är ovanligt), och just nu funderar de tre stora förbunden Cgil, Cisl och Uil på om det inte vore läge för en generalstrejk, både inom den privata och den offentliga sektorn.

Orsaken? Facken kräver sedan Prodi kom till makten att det ska bli skattelättnader för de anställda, något som hittills uteblivit. Snarare har det totala skattetrycket blivit högre på många håll, eftersom kommunerna tvingats öka sina skatter för att få in de pengar regeringen tagit ifrån dem.

Långt till april
Om det blir storstrejk eller inte beror på hur snabbt regeringen kan bestämma sig. Prodi talar om april som en möjlig månad för ett beslut, medan fackförbundsledarna avvisat det som alldeles för avlägset.

– Nej, vi vill se konkreta resultat tidigare. Rege-ringen måste visa vilka deras åtaganden och mål är snabbt, konstaterar Fulvio Fammoni som är ansvarig för arbetsmarknadspolitiken inom Cgil.

Vare sig han eller de andra LO-Tidningen talat med inom fackföreningssrörelsen är speciellt entusiastiska över alternativet Silvio Berlusconi. Trots det har tålamodet tagit slut med Romani Prodis vänster-centerregering. Att Berlusconi är värre räcker inte längre, italienarna vill se konkreta resultat.

– Utan att överdriva kan jag säga att förhållandet till denna regering visat sig vara svårare än vi föreställt oss, erkänner Fulvio Fammoni.

Regelbundna bråk
Vilka är då de största svårigheterna som Italien har framför sig de närmaste månaderna? Först och främst regeringen själv. Det går inte en dag utan att majoritetspartierna är osams om något, och varje vecka som regeringen sitter kvar är ett halvt mirakel.
De eventuella skattelättnader som kan komma kanske hjälper att lugna ner situationen i några månader, men eftersom folk känner behov av rejäla reformer kommer missnöjet att titta fram igen.

Hälften av de sex miljoner löntagarna som väntar på nya avtal är offentliganställda. Fackförbundsledarna är överens om att utgången av de förhandlingarna kommer att bli vägledande för alla de andra.

– Det är knappast någon rosen-röd situation vi sitter i. Vi har fort-farande inte fått överenskommelser på de gamla avtalen, som gick ut den 31 december förra året, och som det egentligen finns pengar till. Därför har vi inga större förhoppningar när det gäller de nya avtalen, som regeringen inte har avsatt ekonomiska resurser till, säger Salvatore Bosco som är ordförande för Uil-Pa, ett av de offentligt anställdas fack.

Dagliga stejker
Enligt honom är risken stor för nya strejker för de tre och en halv miljon offentligt anställda. Kampviljan är stor, liksom besvikelsen över hur regeringen behandlat dem.

När även de metallanställdas avtalsförhandlingar strandade i förra veckan blev situationen svår för regeringen. Varje dag
rapporterades strejker på fabriker runtom i Italien, med bland annat ockupationer av vägar och hamnar. Detta sågs av de flesta som ett tecken på det stora missnöje som gror ute i landet, och den redan svaga regeringen kunde inte bara sitta och se på medan upprorsstämningen växte.

Alltså gjorde arbetsmarknadsministern Cesare Damiano något i det närmaste unikt. Han kallade parterna till ministeriet, officiellt ”för att få information”, men lyckades då få alla med på att han skulle fungera som medlare. Det var kanske hans bakgrund inom just metallfacket som fick parterna att säga ja, och i söndags kom parterna fram till ett avtal.

Viker en dag
Det här ger regeringen en frist, även i förhållande till fackförbunden. Frågan är hur länge den kommer att vara. Cgil, Cisl och Uil har redan bestämt sig för att organisera en ”lönedag” den 15 februari, för att lyfta fram frågan om de låga lönerna i Italien. Innan dess förväntar de sig säkerligen att regeringen gjort något konkret åt skattesänkningarna, annars lär ”lönedagen” bli ett startskott för en ny omgång protester och troligen generalstrejken.

Något som skulle kunna bli början till slutet för den redan svårt sargade majoriteten inom regeringen. Nästan ingen av dem LO-Tidningen talat med vågar tippa på att regeringen sitter kvar året ut. Men så har det sett ut större delen av Prodis regeringstid, och trots det har han alltid överlevt, så chansen finns så klart att det är samma majoritet i regeringen om ett år.

Kristina Wallin
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen