Som man sår får man skörda

Kommuner, landsting, regeringen, ja i stort sett hela vårt svenska samhälle har under flera år försökt att spara i alla sammanhang. Särskilt i skolorna. Nu får vi ta del av effekterna.

Resultaten av indragen personal vid daghem, skolor, fritidshem och ungdomsgårdar börjar allt mer bli synliga. I samma takt som kravet i arbetslivet och föräldraskapet ökar, har samhället minskat på vuxenresurserna utanför hemmet. Är det fel på dagens barn och ungdomar?

Numera verkar det inte självklart att hälsa eller svara på tilltal. Att hålla tider och att se skillnad på ditt och mitt. Komma i tid, lyssna på andra och inte alltid ta för givet att höras och synas i alla sammanhang.

Självklart är det inte barnens eller ungdomarnas fel. I ett samhälle med tillräckliga sociala resurser blir dessa elementära kunskaper en naturlig del i utbildningen under uppväxten.

Allt mindre resurser
Föräldrar ska ta ansvar för sina barns uppfostran och studier, men de arbetar, ibland dubbelarbetar och bör vara tillgängliga för övertid för att passa in och göra karriär på sina arbetsplatser. Samtidigt blir skolklasserna större med ett ökat inslag av ej behöriga lärare. Resurser för elever med särskilda behov minskas, vilket ställer högre krav på lärarna, innehåll och pedagogik i undervisningen. Kommunerna minskar sin personal, samtidigt som man vidhåller att elever som är i behov av särskilt stöd inte ska bli lidande. De elever som av olika skäl skulle behöva undervisning i små grupper med större lärartäthet, stoppas in i ”vanliga” klasser med motivering att de ska integreras, inte känna sig utanför.

Generellt sett har kunskapsnivån sjunkit i jämförelse. Fler elever lämnar grundskolan utan nödvändiga betyg eller kunskaper för att söka sig vidare till gymnasieskolan eller högskolan. Jag tror inte att detta speglar en allmänt sjunkande intelligens eller behov av bildning. Snarare ett kvitto på vad brister på hjälp eller stöd innebär. Allt fler ungdomar går direkt efter skolan ut i arbetslöshet eller tillfälliga otrygga anställningar.

Rekordmycket stök
Ett synligt resultat på vad arbetslöshet och oönskat utanförskap leder till, kan vi dagligen ta del av i tidningar och tv. Aldrig tidigare har så mycket gängbråk, ungdomsbrottslighet och förstörelse förekommit. Missbruk och brottslighet går allt lägre ner i åldrarna, vilket bäddar för fortsatt kriminalitet i framtiden, ett betydande samhällsproblem.

Kan möjligen kommuners spariver sättas i samband med allt fler barn och ungdomars olämpliga beteende? Det måste konstateras att, oavsett vad kortsiktiga sparbeslut får för effekter på kommunalskatten, samhället förr eller senare får betala notan, men till en högre kostnad.

Björn Axelsson