Onyanserad politisk analys och debatt; ibland förvrängd verklighetsbild. Det är två punkter i den kritik som har riktats mot den antirasistiska tidskriften Mana, i Statens Kulturråds beslutsprocess kring kulturtidskriftsstöd. Mot den bakgrunden har vissa ledamöter reserverat sig mot förslaget att fortsätta ge tidskriften sådant stöd.

Det har också hävdats att Mana skulle vara antisemitisk, vilket självklart hade varit ett skäl att inte ge den statligt stöd. Vid närmare granskning handlar det dock om att ett fåtal personer tycker att det vid några tillfällen getts uttryck för Israelkritik som gränsar till antisemitism i tidskriften. Ingen kan visa att den här påstådda ”nästan-antisemitismen” är ett faktum.

Flera andra personer, däribland Kulturrådets ordförande Arne Ruth, säger sig inte ha kunnat hitta uttryck för antisemitism i Mana trots noggrann läsning. Alltså verkar det vara rimligt att snarare uppfatta påståendena om antisemitism som en del av de synpunkter som i övrigt har framkommit mot Mana – problemet tycks vara ”onyanserad politisk analys och debatt”.

Högaktuell fråga
Där slutar också Mana i sig att vara principiellt intressant. Ska verkligen staten bedöma vilka politiska analyser som bör få göras? Tyvärr är debatten kring Mana inte det enda tecknet på att det till synes självklara svaret på den frågan är hotat i svensk kulturpolitik.

”IT-entreprenören” Johan Staël von Holsteins utspel i samband med att han valdes in i Kulturrådet är ett annat. Staël von Holstein, som tycker att staten borde överlämna betydligt mer av kulturstödsverksamheten till näringslivet, har föga förvånande använt ”socialistiska och feministiska” tidskrifter som typexempel på sådant som staten inte borde stödja.

Ett exempel på samma logik är den enligt egen uppgift liberala tidskriften Neo, som i sitt senaste nummer ”avslöjar” att ABF upplåter lokaler åt ”vänsterextrema” organisationer. Neo rasar över att samhället, genom att stödja ABF, indirekt stödjer organisationer som vill förändra samma samhälle i grunden.

Inget hot
Men är inte den möjligheten som är kännetecknande för demokrati? Att samhället skapar utrymme för politiskt radikala kulturyttringar kan inte rimligen vara ett hot mot demokratin. Om kulturpolitiken börjar präglas av en logik som innebär att bara kultur som anpassar sig till den dominerande samhällsideologin har ett värde, måste man undra hur den ideologin egentligen ser ut.

Det vedertagna svaret brukar vara att västerländska demokratier kännetecknas av liberalism. Men det är onekligen svårt att förstå hur liberalismen kan skyddas genom politisk censur. Och då handlar det ändå inte om något mer inflytelserikt än studiecirklar och kulturtidskrifter.

Hanna Pettersson
studerar juridik i Lund
Skriv till debattredaktören