"Var är alla människor?"

Ett av de mest effektiva sätten att vederlägga en meningsmotståndare är att förlöjliga henne. Detta visste redan Platon: i dialogen Gorgias får Sokrates maktmänniskan Kallikles att erkänna att den som kliar sig för att han har skabb, han lever ett härligt liv! Och därmed vinner Platon ett skratt från oss läsare, och samtycke för Sokrates sak. Kallikles kan inte försvara sig  – för vem lyssnar på en fåne?

Därför är också satiren, liksom hennes syster ironin, ett så effektivt politiskt vapen. Satirikern behöver ingen maktposition, ingen organisation eller sanktion för att kunna vara slagfärdig. Hans eller hennes enda verkliga bekymmer är att finna ett lyckat svar på följande fråga: Hur skall man kritisera sin samtid utan att tråka ut den? Tråkighet är det enda som en satiriker inte kommer undan med – en tråkig satir vinner ingen, lyckas inte säga något och bekräftar snarare det förhållande eller den person som satiren riktas mot. Eller ännu värre – uppfattas som plump, och därför som orättvis och förkastlig.

Satir och ironi är därför i helt beroende av en fingertoppskänsla för vad som går hem i den samtid där satirikern verkar. Jonathan Swift vann den europeiska publikens skratt och öra, då han i början av 1700-talet föreslog en ur dåtidens perspektiv helt ogenomförbar åtgärd för att lindra de fattigas svält på Irland: Han rekommenderade helt enkelt att barnen skulle stekas för att ge sina föräldrar mer att äta. Alla förstod att ett så orimligt förslag endast kunde motsvaras av lika absurda missförhållanden – och Swifts kritiska poäng gick hem.

Men efter de fruktansvärda erfarenheterna under andra världskriget framstod Swifts förslag inte längre som komiskt utan som ohyggligt. Swift, som med humanistiskt patos och skarp penna kritiserade britternas kolonialpolitik på 1700-talets Irland, kom att efter andra världskriget att framstå som en iskall bödel för dem som inte närmare kände till omständigheterna kring hans verksamhet. Så kan det gå.

Kylskåp och arbetsplatser
Dessa tankar slår mig när jag läser vår inhemske satiriske tecknare Robert Nybergs senaste bok Många Nollor. Nyberg är välkänd för sina teckningar i exempelvis Metallarbetaren, Kamratposten och Ordfront Magasin. Han har en stor och bred produktion bakom sig och sedan15 år tillbaka tecknar han på heltid. Man kan redan av detta sluta sig till att han har det som krävs av en satiriker i dag: En inblick i den i samhället rådande doxan – det vill säga i vad folk i allmänhet tror, vet, gillar och ogillar, gör och inte gör och så vidare – samt en god känsla för vad man inom samma doxa tycker är roligt. Nyberg lyckas dessutom förena dessa insikter med en teckningsstil och ett språkligt uttryck som talar till hans publik – ”hans runda bilder för Kommunal sitter uppe på kylskåp och arbetsplatser i hela Sverige”, står det på bokens baksida.

I Många Nollor står den offentliga sektorns paradoxer i centrum för Nybergs uppmärksamhet. Lågmält och precist pekar han ut brister och problem i dagens svenska samhälle – till exempel personalomsättningen inom åldringsvården (”– Jag börjar nog bli gaggig, för jag känner aldrig igen någon i personalen. – Kan det bero på att det är nya varje dag?”) och skillnader mellan invandrare och svenskar (Två män i snickarbyxor på kafferast: ”– Varför kallar ni Ahmed för ’professorn’? – För att han är det!”).

En fråga om perspektiv
På så vis lyfter han effektivt fram vardagens motsättningar och paradoxer, missförhållanden som vi kanske inte reflekterat över, men som vi genast känner igen, och skrattar åt, så snart de nedtecknats för oss. Förutsatt att vi verkligen delar den doxa som Nyberg kritiserar och driver med förstås. För att läsa Nyberg med nöje måste man sluta upp bakom den värderingsbas han utgår från och använder i sitt verk – annars faller hans i mina ögon exakta iakttagelser platt.

Ett exempel får förklara hur jag menar: I dörren till en praktfull bankettsal står en dam med vinglas i handen och tittar in i salen, där städare och serveringspersonal är i fullt arbete. ”– Var är alla människor?”, säger hon.

För att fullt ut förstå och uppskatta denna scen för vad den (åtminstone i mina ögon) är, måste man inte bara känna igen utan också sympatisera med den hållning som säger att vi alltid bör se alla våra medmänniskor just som medmänniskor, oavsett klasstillhörighet eller hudfärg.

Den som inte förstår poängen med denna Nybergs bild, kommer självfallet att ta kvinnans perspektiv i försvar – hon är ju inbjuden till festen, och det är festdeltagarna hon söker – och just genom sin oförståelse avslöja sig själv. Här fungerar Nybergs satir fullt ut, både som tragisk komik och ideologisk kritik, genom ett till synes enkelt samspel mellan text, bild och, inte minst, läsarens doxa.
Boken är dock i mina ögon en smula ojämn, och inte så sällan blir Nyberg övertydlig i sin kritik. Då fungerar bilderna sämre, ironin blir platt och satiren uddlös – men jag anar att detta omdöme har att göra med doxa, det med.

Som den forskande akademiker jag är befinner jag mig i min vardag ofta långt från de fikarum där Nybergs bilder verkar vilja höra hemma. Själv skrattar jag gott åt hans surrealistiska stripar om lädervargar och varulvar, och avslöjar väl därmed också mig själv.

FAKTA: Satirteckning
Pocketbok: Många nollor
Bok: Gomorron! Läggdags!
Författare: Robert Nyberg
Förlag: Alfabeta

Läs mer om den filosofiska riktningen doxologi i Rosengrens essäsamlingar Doxologi (Rhetor förlag 2003) och För en dödlig som ni vet är största faran säkerhet (Rhetor förlag 2006).

Mats Rosengren
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen