Minimikunskap om facket på Max

Morgonens varuleverans är upppackad och tomaterna skivade. Det är en timme kvar tills Max på Hamngatan i Stockholm öppnar dörrarna för hungriga gäster när My Hagberg sätter sig i den tomma restaurangen med en kopp kaffe och berättar för LO-Tidningen hur hon ser på facket.

– Jag tänkte gå med och kollade upp det för några månader sedan. Det var hiskeligt dyrt, så jag backade, säger hon.

My är 21 år och började jobba extra på Max när hon gick på gymnasiet. Tre år senare är hon fast anställd och har arbetat sig upp tre steg i personalhierarkin, biträdande restaurangchef.

– Jag hade nog inte tänkt bli kvar från början, men det rullar på och man fastnar, säger hon, och tillägger att hon trivs med sitt jobb och kan tänka sig en karriär inom Max.

Ovanlig bransch
Även Helena Lundvall och Elena Karlström, som slagit sig ner bredvid My i den blågröna plastsoffan, har jobbat flera år på Max och har fasta heltidstjänster. Det är ovanligt i en bransch där en stor del av personalen är ungdomar som jobbar vid sidan av studierna och sedan går vidare till andra jobb. Av Max nästa 2.500 anställda i Sverige är 75 procent deltidare och extraanställda.

Desto vanligare är det att de unga i snabbmatsbranschen väljer att stå utanför facket. My, Helena och Elena säger att väldigt få på deras restaurang är med. De tror inte heller att deras jämnåriga kompisar på andra arbetsplatser är med, men tillägger att de inte är något man pratar om.

– Jag har ingen koll alls på facket. Det enda jag vet är att det är dyrt, säger Helena.

– Det känns inte som man får något för pengarna. Jag tror facket sa att jag skulle betala 645 kronor i månaden för fack och a-kassa.

Kan användas till annnat
Det är mycket pengar som jag, och säkert många andra, tänker att man kan lägga på något roligare – som nya skor eller kläder, säger My.

Att de flesta unga har dålig koll på facket är de tre överens om, men Elena är ett undantag. I hennes familj ses medlemskapet som en självklarhet. Föräldrarna har lärt henne fackets historia och grundtanke.

– Det vi tar för givet är det någon som kämpat för. Det tänker ingen på i dag när semester och åtta timmars arbetsdag är självklarheter.

Elena gick med i facket direkt när hon började jobba som 16-åring, men efter fem år gick hon ur.

– Jag tyckte inte att jag fick något för pengarna. Dessutom pluggade jag och jobbade bara extra, så jag hade inget behov av facket.

Ingen självklarhet
För några månader sedan gick hon med igen. Hon säger att hon blivit äldre och att det då känns viktigare med stabilitet. Dessutom gillar hon den fackliga grundidén att man är strakare tillsammans än om man står ensam. Men medlemskapet är inte längre en självklarhet. Det svider i plånboken när räkningen ska betalas, och hon funderar ofta på om det är värt pengarna.

Bakom kassaraden i köket kollar Peter Engström att allt är i ordning för dagens första burgare. I ett rasande tempo sliter han upp lådorna där dressingen förvaras och fyller på det som saknas. Även han är ny medlem i facket, och säger att medlemskapet innebär en trygghet som det kan vara värt att betala för. Det tyckte i alla fall hans pappa som övertalade honom att gå med.

– Man får ju lyssna på farsan nån gång, säger han.

Kollegorna som tar fram strips och torkar bänkar håller inte med honom. De flesta har valt bort facket för att det är för dyrt.
My, Elena och Helena tror att det är svårt att engagera unga i restaurangbranschen. Många ser det som tillfälliga jobb och arbetsmarknaden är god. De flesta tänker att de kan få nya jobb om det inte funkar på det gamla. Därför behöver de inte facket.

Många unga och gröna
Men de tycker samtidigt att facket borde göra mer än i dag. En bra start skulle vara att gå ut och berätta om medlemskapet, så att de unga förstår varför de ska betala. De har aldrig fått någon facklig information, varken i skolan eller på jobbet.  Eftersom många i snabbmatsbranschen är nya på arbetsmarknaden skulle facket kunna informera om vilka rättigheter och skyldigheter anställda har.

– Men det får inte vara någon broschyr från stenåldern som man slänger i soporna direkt, säger My.

Hennes spontana association till ordet fackförbund är ett gäng sura moraltanter och att det skrämmer i väg unga. Hon tycker att facket borde informera mer om förmånerna med medlemskapet, som till exempel att vissa försäkringar ingår.

– Då känns det som man får valuta för pengarna. Vi kör med Maxburgare för 19 kronor och det får folk att komma in. Facket borde också testa kampanjer och lockerbjudanden med låga priser och extra bonusar.

Vem är det som tjatar?
Ett annat viktigt steg är att gå ut och berätta vilka frågor facket driver i dag.

– Nu hör man mest om a-kassan, och många tycker inte att det rör dem. Unga tror inte att de ska bli långtidsarbetslösa. Facket borde informera om frågor som rör och gynnar unga, säger Elena. My håller med, men undrar om det inte är politi
kerna som tjatar om a-kassan.

– Facket har väl inget med det att göra. Eller?  Det är väl ganska typiskt att jag inte vet riktigt vad fack och politiker gör, vad som är det ena och vad som är det andra, säger hon och slår ut med armarna i en uppgiven gest.

Kaffet är urdrucket och den sista finputsningen återstår innan restaurangen öppnar. Fönster putsas och kassor räknas. Två minuter i tio väntar en man utanför dörren.

– Det är vår stamgäst. Han kommer alltid klockan tio, och beställer samma sak varje dag.

När mannen hälsar på kassapersonalen står redan en glass och en kaffekopp och väntar. Dagens första gäst är serverad.

FAKTA:

• Bara varannan arbetare mellan 16 och 24 år var med i facket 2006, jämfört med nära åtta av tio av dem över 30.
•  Allt färre unga är med i facket. Andelen hade 2006 minskat med en tredjedel sedan 1994, då organisationsgraden för 16-24-åringar var som högst, 77 procent.
• En förklaring är strukturomvandlingarna. Allt fler, framför allt unga, jobbar i servicesektorn där facket alltid varit svagare än inom industrin.

Källa: Röster om facket och jobbet 5, LO-rapport 2007.