Datorernas fotspår leder till Indien

Jag försöker diskutera konstnärlig estetik med den brittiska fotografen Sophie Gerrard efter att ha kollat in hennes utställning om e-skrot i Indien, som visas på Arbetets museum. Men hon är stenhård på att det är budskapet som är det viktiga.

– Jag är en miljökämpe (an environmentalist) som blivit konstnär för det är det bästa sättet att få folk att tänka efter.

Så hon kände först till problemet: att uttjänta datorer skeppas från de rika länderna till exempelvis Indien, där de (bortom all lagstiftning och med akuta hälsorisker för de anställda) återvinns till säljbara metaller.

Sen reste hon till fyra städer där sådan återvinning pågår: Bangalore, Chennai, Delhi och Mumbai. Rättare sagt besökte hon tillfälliga områden i utkanten av de här storstäderna, för återvinningen kan bara pågå en kort tid på samma ställe eftersom den är illegal och snabbt miljöförstörande. Snart flyttar verksamheten vidare, och de fattigaste hänger med. De bor på arbetsplatsen, bland gifterna. Många blir sjuka och dör.

Färggrant och strävt
Men hur mycket Sophie än ville  hålla sig till sakfrågorna, så bygger bildernas konstnärliga verkan framför allt på kollisionen mellan två formvärldar: Datorernas komponenter ligger som rymdnerslag i den enkla, avrundade indiska arkitekturen. Till exempel har en klunga av kupolformade katodrör samlats inne i ett mörkt rum som byggts för någonting helt annat, kanske ett spannmålsmagasin. Beigegrått och blankt står mot färggrant och strävt.

Och en annan intressant kollision är den mellan teknologier. Formpressade, fabrikstillverkade datordelar utsätts för en ytterst primitiv behandling. Kablaget eldas upp och sänks sen ner i öppna fat med koncentrerad svavelsyra för att under ett moln av turkosa dunster förvandlas till kopparsulfat.

(Faktum är att en del av bilderna är så täta att de tilltalar luktsinnet likaväl som synsinnet.)

Träffande konst
Trots att Sverige är världsledande på att själv ta hand om e-skrotet, får jag till slut en stark känsla av att vara inblandad.

– Det där skulle kunna vara min gamla burk! utropar jag och pekar på en jättedriva av gamla datorer mellan två vita huslängor.
Sophie Gerrard instämmer i känslan.

– Visst. Detta är hela världens ansvar.

FAKTA: Hit skickas olagligt e-skrot
Det kostar 20 dollar att återvinna en dator i USA, men bara 2 dollar i Indien, som blivit en av de viktigaste mottagarna av illegalt e-skrot. Dessutom skrotas ungefär lika stor mängd inhemska datorer.

Plaster	7,24 kg
Bly	1,98 kg
Kvicksilver	0,693 gr
Arsenik	0,4095 gr
Kadmium	2,961 gr
Krom	1,98 gr
Barium	9,92 gr
Beryllium	4,94 gr

En genomsnittlig dator innehåller bland annat följande giftiga ämnen:

Plasten återvinns som råmaterial till bland annat leksaker, och under den processen frigörs brom från flamskyddsmedel.

Kvicksilvret används för att utvinna guldet från kretskorten och sprids då i närmiljön – liksom alla andra restprodukter, vilket snabbt förstör marken och grundvattnet.

Källa: Artikeln ”Downside of the digital revolution” av Satish Sinha.

Läs också: mer om digitaliseringens baksidor i Sinhas artikel