Att ständigt kunna höja kompetensen i arbetskraften, också med finansiering av staten, bör bli en tydligare del av den svenska modellen. Arbetsgivarna bör också ha ett starkt intresse av det, skriver Lena Westerlund.
Är vi som jobbar i Sverige tröga och orörliga? Hindrar vi arbetsgivare från att expandera genom att inte byta jobb eller flytta? I diskussionen om arbetslösheten hävdas då och då att vi byter jobb alltför sällan. Men svensk arbetsmarknad präglas av en rätt god rörlighet. En svensk innehar ett arbete i genomsnitt i tio år, enligt OECDs senaste internationella jämförelse för 2005. Holland och flera andra jämförbara länder ligger på ungefär samma nivå. De tidsbegränsade anställningarna har dessutom blivit betydligt fler. Som en följd har flexibiliteten ökat, men tyvärr på bekostnad av många löntagares ekonomiska trygghet.
Det är viktigt för utvecklingen att anställda vill och kan byta arbetsgivare då och då. Fler sjuka som dokumenterat inte kan rehabiliteras hos nuvarande arbetsgivare behöver söka och pröva andra arbeten, men självfallet få bästa stöd från samhället. Arbetsgivarens risk att anställa dem bör bäras av staten i högre grad. En viktig väg är mer generösa anställningsstöd som följer de behov som individen har.
Den geografiska rörligheten på arbetsmarknaden, både flyttning och pendling, är bättre än förväntat. Människor pendlar inte minst betydligt mer under senare år för att få arbete, enligt en bilaga till finansdepartementets långtidsutredning. Detta har förvånat många av oss ekonomer. Krisen på 1990-talet gjorde det svårt för många att sälja sin bostad och kunna flytta till jobben. Det är viktigt att vi trots vår stora yta kan klara att upprätthålla en god rörlighet. Det gör att vi bättre kan utnyttja högkonjunkturerna så att fler kan få arbete.
Strukturomvandlingen kräver ständig kunskapsutveckling
Strukturomvandlingen ställer krav på att vi ständigt utvecklar vår kunskap. Ökad produktivitet genom höjd kunskapsnivå ger utrymme för ökade reallöner och ett stigande välstånd. När byte av jobb sker är det bäst både för den enskilde och landet om han eller hon kan få jobb som ger en högre lön.
Om den bransch- och yrkesmässiga rörligheten på arbetsmarknaden kunde öka vore det en mycket bra sak. Matchningen mellan lediga jobb och arbetssökande skulle bli bättre. Arbetsmarknaden som helhet skulle bli mer effektiv. Den arbetslöshet som är förenlig med låg inflation skulle sjunka, och andelen sysselsatta lättare stiga.
LO har länge drivit att de yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningarna bör utvecklas och hållas på en hög nivå. De borde vara ungefär det dubbla mot vad de är i dag, efter den borgerliga regeringens snabba neddragningar. Regeringen hänvisar till gammal forskning och viftar bort arbetsmarknadsutbildningens betydelse. Senare tids forskning och en alldeles ny studie från Institutet för Arbetsmarknadspolitisk utvärdering visar dock på mycket positiva effekter för de individer som gått igenom en sådan utbildning. En ny statlig utredning har nu i januari pekat på att det minst bör finnas 10 000 till 15 000 platser i den här typen av utbildningar per månad. Men det har Arbetsförmedlingen långt ifrån fått resurser till i år.
Det är svårt att förstå att de svenska arbetsgivarna inte verkar särskilt intresserade av att diskutera frågan om att höja arbetskraftens kompetens med regeringen, som en relevant insats för rörlighet. Internutbildning ges till arbetare i lägre utsträckning än till tjänstemän. Regeringen minskar statsbidragen kraftigt till vuxenutbildning. Samtidigt behöver vi rusta fler arbetssökande för de jobb som växer fram, och avhjälpa bristyrken mer effektivt, vilket inte minst Ams senaste prognos visat.
Varför uppmärksammas bara vissa saker i den danska modellen?
Go Danish! Det har nu varit ett tema i cirka två år i svensk arbetsmarknadsdebatt. Men att de danska arbetsgivarna och den danska borgerliga regeringen är intresserade av vidareutbildning av de anställda återspeglas inte tydligt här hemma. Arbetsgivarna har där agerat tillsammans med fackföreningsrörelsen och med finansiering från regeringen, med stöd i det danska globaliseringsrådet. Det svenska globaliseringsrådet har inga sådana mandat, utan verkar mer bli en pratklubb.
Arbetskraftens möjlighet till utbildning blir alltmer en produktivitetsfråga med samhällsekonomiska dimensioner, inte minst om vi får än fler anställda i små- och medelstora företag. Dessa har ju svårare att bära kostnaderna för att utbilda arbetskraft själva än stora företag. Flexicurity-diskussionen handlar tyvärr i Sverige mest om svagare arbetsrätt eller att privata aktörer i arbetsmarknadspolitiken skulle lösa problemen vi står inför. Det känns inskränkt.
Mer utbildning av vuxna – både arbetande och arbetslösa
Ett ökat utbildningsinnehåll i insatser för vuxna, arbetslösa och i arbete, blir alltmer nödvändigt för att bevara vår flexibla svenska modell. Det borde också seriöst prövas om en tillfällig insats i arbetsmarknadspolitiken för unga mellan 20 och 24 år utan efterfrågad yrkesutbildning kan inrättas snabbt. Det behövs verkligen för att få in de unga som har det svårast.
Ska vi ha Danmark som förebild så borde vi också få till en större generositet i a-kassan, genom att diskutera en variant av den löneindexering av taket för ersättning som de har sedan länge. Danska arbetsgivare försvarar den danska modellens trygghetsskapande delar. Det vore musik i öronen att få höra något liknande här också.
Den unika position Sverige har när det gäller äldres deltagande i arbetslivet får absolut inte glömmas bort i diskussionen om rörlighet i arbetslivet. Omvärlden ser på oss med avund. Sverige är bland de tre OECD-länderna i topp när det gäller att behålla de äldre i sysselsättning och på denna punkt klart bättre än Danmark.
I åldersgruppen 55-64 år var nästan 70 procent sysselsatta i Sverige 2006. Andelen har under 2000-talet dessutom ökat från en mycket hög nivå. För äldre kvinnor är andelen sysselsatta i Sverige hela 67 procent, högst i OECD efter Island. Danmark ligger där långt efter, med cirka 53 procent. Även om sjukfrånvaron är högre bland de äldre som deltar i arbetslivet, har vi ett fantastiskt läge som vi måste vårda och utveckla.
Viktigt för välståndet att de
äldre håller ut
Hur kan vi förklara att Sverige är ett mönsterland i världen när det handlar om en hög sysselsättningsgrad för äldre? Las turordningsregler, liksom pensionsreformen, bidrar utan tvivel till att våra erfarna anställda är kvar på jobbet i högre grad än i många andra länder.
Med både en åldrande befolkning och ökande medellivslängd är det en avgörande faktor att vi klarar att fler ska kunna arbeta kvar längre. Vi har hört det många gånger förut, men det tål att upprepas: De närmaste årtiondena står vi inför en ökande försörjningsbörda för dem som arbetar. Alla vi ekonomer är sedan minst tio år tillbaka oroade över hur vi ska klara välståndsutvecklingen, givet detta faktum.
Att ständigt kunna höja kompetensen i arbetskraften, också med finansiering av staten, bör bli en tydligare del av den svenska modellen. Arbetsgivarna bör också ha ett starkt intresse av det. Det är att ta vidvinkelperspektivet på frågan om rörlighet och välstånd. Så kan vi undvika det inskränkta.
Lena Westerlund
LO-ekonom
Skriv till debattredaktören