I flera tidningar citeras OECD i samband med diskussionen om vårdnadsbidraget. Resonemanget liknar en roman av George Orwell. OECD:s agenda är tillväxt. I tillväxtens maskineri ses människor som kuggar i ett maskineri och deras lycka sägs stå i proportion till tillväxten.

Deras liv planeras av samhällsingenjörerna för maximal tillväxt. Det är också viktigt att föda fler nya kuggar. Flera kuggar, mera tillväxt, mera lycka.

Det finns dock inga bevis för pengars påverkan på lycka. Däremot finns bevis för goda relationers påverkan på både lycka och hälsa. Bevis finns för hur inflytande över den egna livssituationen påverkar lyckan och hälsan. Det finns bevis för hur människor som tillåts lyssna inåt och följa sin övertygelse, växer som människor till större insikt och ökat välbefinnande. Jag har arbetat med dessa frågor i mer än 25 år.

Men OECD har inget till övers för inre lyssnande. Kuggar lyssnar inte inåt, de följer tillväxtens krav och ”vårdnadsbidraget förstör drivkraften att arbeta”. Ve och fasa, tänk om människorna börjar tänka själva och hittar större värden i livet än tillväxt.

Utvecklingen i Sverige visar hur vår tillväxt och aldrig tidigare skådade materiella rikedom har resulterat i ökad psykisk ohälsa hos unga, mer sjukskrivningar framför allt hos kvinnor, ökad förskrivning av lugnande medel, fler förtidspensioneringar och sämre skolresultat. Vi har blivit rikare, visst, men inte lyckligare. Tillväxten gav inte lycka. OECD är motbevisat.

Eftersom Sverige är en demokrati som erkänner mänskliga rättigheter så måste medborgarna få definiera sin egen lycka. De som tar omsorg om sina egna barn skapar minst lika goda nya kuggar som någon annan. Varför tillåter inte marknadsliberala OECD fri konkurrens i ”kuggfabriken”. Varför får inte en hemmaförälder lämna in ett anbud? I denna fråga förefaller OECD mest som en relik från Sovjet-tiden.

Jonas Himmelstrand
Författare till ”Att följa sitt hjärta
– i jantelagens Sverige”