Kanske behöver fattigdomen ses över

I dag produceras ofta de bästa arbetslivsskildringarna i film och tv, och den sociala vardagen tecknas i tv-serier som 80-talssåpan Varuhuset, Hammarkullen, Upp till kamp och Det nya landet av Peter Birro och Lukas Moodysson. Bägge författarna har invandrande föräldrar, men är uppvuxna i Sverige. Men gamla epitet som ”invandrarförfattare” eller ”arbetarförfattare” verkar out-of-date när man talar om den nya litteraturen, trots en serie som Den siste zigenaren i rymden eller pjäsen Arbetarklassens sista hjältar.

Ändå lever begreppen vidare, aktuellt i en bok som Doris Dahlins Skammens boning. Boken skildrar en uppväxt i yttersta misär i Härnösand, med en alkoholiserad frånvarande pappa och en mamma som fick offra allt för att få ett mål mat om dagen. Kanske behöver fattigdomen också omdefinieras? Visserligen byggdes det gamla fattig-Sverige bort med sextiotalets miljonprogram, men kanske ersattes det av en annan sorts fattigdom? Den som en författare som Lena Andersson skildrar i böcker som Duck city, Du är alltså svensk? och Var det bra så? Särskilt den sista titeln sätter kanske fingret på den ömma punkten när man diskuterar resultaten av välfärdssamhället. Och det skildras sällan så bra som i skönlitteraturen.

Och då är det kanske, som litteraturvetaren Magnus Nilsson menar, i läsarens huvud den framtida arbetarlitteraturen kommer att skrivas? Medan det mytomspunna begreppet Arbetarlitteratur, med stort A, med största sannolikhet blir en litteraturhistorisk period, en av de mest livskraftiga och mest intressanta av litteraturvetenskapliga genrer under nittonhundratalet.

Mats Myrstener
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen