Vikten av fri litteratur – Mustafa Can samtalar med författaren till "Nattens bibliotek"
Nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquezs klassiska inledning på Hundra år av ensamhet skulle också kunna lyda så här: ”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendia påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom Boken.”
”Boken” skulle vara Homeros Iliaden i spansk översättning. Den kom till byn tillsammans med andra böcker i en stor grön väska på en åsnerygg och förvarades av en lärare eller byäldste, vilka fungerade som bibliotekarier och uppläsare bland de illitterata colombianska bönderna. Nu var det så att böckerna – varav de flesta handlade om jordbruk, vattenfiltrering, vård av sjuka djur och barn – efter en viss period ersattes med en ny laddning. Alla återlämnades alltid ordentligt, men inte Boken, som byborna vägrade att lämna ifrån sig.
De ansvariga beslöt sig för att ge efter, men ville först veta varför bönderna var så måna om att behålla just Iliaden. Därför att berättelserna i Boken, svarade bönderna, framkallade ekon som upprepade deras tankar och vittnade om deras vardag långt upp i bergen. Den skänkte berättelser om ett krigshärjat land där galna gudar nyckfullt bestämde ödet för människor som aldrig visste vad kriget gällde eller när de skulle mista livet.
Böckerna verkligare än människorna
Den sanna historien om de colombianska bönderna som vägrade att lämna tillbaka Homeros klassiska epos står att läsa om i ”Nattens bibliotek” av argentinaren Alberto Manguel, en internationellt hyllad författare, översättare, antologiredaktör och essäist.
En 59-årig man, som 1999 slog igenom i Sverige med den globala storsäljaren En historia om läsning. Men varför skriva om bibliotek?
– Därför att jag inte kan minnas en annan tid än den som jag levt omgiven av mitt bibliotek, svarar Alberto Manguel, lutar sig över bordet och knäpper händerna.
Jag förväntar mig ett efterföljande skratt, där vi träffas i ett kalt kontorsrum under en bokmässa. Men den vitskäggige Manguel fortsätter i samma vänliga om än allvarliga ton:
– Jag har tillbringat hela mitt liv med böcker. Som barn till en ambassadör var jag hemlös; ständiga resor, platserna byttes. Därför fann jag min fasta tillvaro i böckerna. Att stiga in i mitt rum och öppna en bok och återigen bekanta mig med samma karaktärer, samma miljö och historia, ingav en känsla av trygghet.
Allt han lärt sig om världen kom från böcker, säger han. Berättelserna om världen utanför diplomatmiljön blev mer verkliga än människorna som passerade hans liv.
Nattens bibliotek utgår från författarens arkitektritade bibliotek som vilar på ruinerna av ett tempel, som romarna reste till vinguden Dionysos ära. Manguel fastnar inte i bibliomani och utdragna faktaredogörelser, utan berättar märkliga och fängslande historier om uråldriga bibliotek och galna boksamlare, om bokskatter och nazistiska bokbål. I skildringarna av biblioteket som myt, ordning, makt, skugga, minne, identitet och hem, gör han både antika och moderna litterära djupdykningar. Läsaren reser mellan assyriska härskare och Google, mellan resonemang kring ämnesordning och biblioteksarkitektur, mellan skillnaden att vistas i biblioteket på natten och dagen.
Minnesförlust
– Vi bör komma ihåg att ett bibliotek inte är ett dött, utan ett levande monument, eftersom det är ett förvaringshus för minnet, klargör Alberto Manguel. Och minnet fortsätter att leva, det ökar, sprider sig. Men…
Han tystnar och sjunker tillbaka i soffan medan en dyster skugga far över hans ansikte. I väntan på att han ska fortsätta kommer jag – apropå minnet – att tänka på Theodor Kallifatides, som i sin senaste bok Mödrar och söner skriver att när det konkreta försvinner tar det banala över. Därför måste människan vittna genom berättelserna, böckerna. Ty ” för varje minne som går förlorat kommer en kliché till ersättning. Klichéernas värld är en värld av minnesförlust”.
Bibliotek och demokrati
Det är som om Manguel läst mina tankar när han avbryter tystnaden med en lång utläggning om den hämningslösa globaliseringen, förråade kapitalismen och om att många samhällen i både öst och väst vridit sig högerut: Ett starkt vinstdrivet samhälle uppskattar sällan sanning och sammanhang, således inte heller litteratur, konst, teater eller annan intellektuell stimulans. Det vill i stället erbjuda människan snabb och enkel underhållning – menlös förströelse.
– Därför, hävdar han, har jag under mina resor märkt hur till exempel anslagen till offentliga bibliotek krympt i många länder. Ty konsten, litteraturen ifrågasätter ofta maktens budskap, den söker avtäcka sanningar som de styrande vill banka in i medborgarnas medvetanden.
Manguel värjer sig vid att han hyser romantiska eller elitistiska tankar om litteraturen och menar att just böcker inspirerar till diskussioner om samhället och dess framtid. Han frågar: Vad ska man med ett samhälle till utan sjukvård, kollektivtrafik, offentliga skolor – och offentliga bibliotek?
Ett samhälle utan avgiftsfria bibliotek, tycker Alberto Manguel, kan aldrig vara demokratiskt. När han flyttade till Kanada i början på 80-talet förvånades han över den självklarhet med vilken människorna såg på museer och bibliotek. De fanns där och var… tja, liksom ok.
– Därför bör vi i väst ständigt påminnas om vikten av fri litteratur. Om inte för vår, så i alla fall för våra medmänniskors skull. Tycker någon att min inställning är romantisk så är det deras problem, inte mitt.
Själv då?
Alberto Manguel är inte bara en god talare som finner de exakta formuleringarna utan att haka upp sig, han
är också en god lyssnare. Nyfiken, vill veta om just mitt förhållande till litteratur och bibliotek. Han ser uppriktigt förvånad ut när han får veta att jag kommer från ett samhälle av analfabeter. Att mitt språk, min historia, min flertusenåriga kurdiska poesi och litteratur förvägrades mig där jag växte upp i en liten by i turkiska Kurdistan. Att jag lärde mig vad ett bibliotek var först efter att familjen utvandrat till Skövdes nybyggda miljonprogram.
Trots friheten kände jag mig instängd i miljonprogrammets serietillverkade betongkvadrater. Miljön var likt ett magasin som förvarade människor och förstärkte känslan av att vara avskärmad från en omvärld, som frestade med glimtar av oförutsägbara livsmönster.
Därför började jag snart tillbringa mer tid på biblioteket. Skattkammarön, Robinson Crusoe och Huckleberry Finn gav näring åt drömmar, kärlek, längtan, spänning och sprängde miljonprogrammets trånga gränser. Senare lyfte namn som Strindberg, Conrad, Camus, Cervantes och Faulkner mig ur långsamma dagar. Prosa, poesi eller teknologi, biologi, sport eller fiske – alltid finns i en bok någon mening eller berättelse som berättigar människans existens. Förvisso samlade jag också information i biblioteket, men det var främst en plats där jag kunde tolka och associera världen omkring mig. Därför stod biblioteket verkligheten närmare än miljön runtomkring.
I historiens rampljus
Alberto Manguel inflikar att han hört många liknande historier av människor från totalitära samhällen, men också från arbetarklassen i i-länder. Ett bra bibliotek, betonar han, beror alltid på användaren, och det bästa biblioteket på omständigheterna. Under arbetet med boken råkade han på det ”kanske bästa biblioteket i världshistorien”. Det handlar om åtta insmugglade böcker till barnens avdelning i Birkenaus koncentrationsläger. Läsningen blev till en motståndshandling.
– I förtryckta miljöer är böcker ingen dekoration att smycka vardagen med, de blir till råmaterial som skänker mening åt verkligheten eller ifrågasätter den.
Som hos de colombianska bönderna som vägrade att lämna tillbaka Iliaden. I stället för att utplånas i historiens vakuum upplevde bönderna att de framträdde i dess rampljus och fortsatte ett samtal från det förflutna.
Mustafa Can
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören