Med tämligen enkla medel kan vi få stora jämställdhetseffekter på löneområdet. Den begränsade kartläggning som Jämo har gjort har gett stora resultat på de företag som granskats. Räknat i pengar är detta förmodligen det mest kostnadseffektiva sättet att få ekonomisk jämställdhet som vi just nu kan uppbåda. Vi måste därför ge Jämo de resurser som krävs för att genomföra uppgiften.
För cirka ett år sedan startade Jämo ett projekt för att undersöka lönekartläggningarna hos drygt 1.200 arbetsgivare med sammanlagt cirka en miljon anställda, den så kallade miljongranskningen. I en första etapp har 380 företag med 640.000 anställda granskats. Av de knappt 300 arbetsgivare där granskningen kunnat avslutas har över 40 procent av arbetsgivarna hittat och också rättat till osakliga löneskillnader mellan könen.
Enligt Jämo handlar det om minst 3.300 personer vars löner justeras upp. Den exakta siffran kan inte anges då arbetsgivarna inte uppgett antal personer. Lönesumman handlar om minst 40 miljoner kronor och 90 procent av dem som ska ha högre lön är kvinnor.
Resultatet talar sitt tydliga språk. Ändå finns det ett motstånd mot att snabbt genomföra en andra etapp av kartläggningen. Det är dels ett motstånd mot regeringen, som inte vill ge mer pengar, dels från arbetsgivarorganisationer som menar att den här typen av granskning inte är förenlig med individuell lönesättning.
Könsrelaterad lönediskriminering är olaglig
Detta ger oss beskedet att regeringen saknar engagemang i frågan och att det fortfarande finns många arbetsgivare och till och med arbetsgivarorganisationer som inte förstår eller bryr sig om lagstiftningen. Ty vad kartläggningen främst syftar till är att få fram fakta vad gäller förekomsten av osakliga löneskillnader beroende av kön. Det har inget med individuell lönesättning att göra.
Könsrelaterad lönediskriminering är olaglig alldeles oavsett individuell lönesättning eller inte.
Av arbetsgivarnas lönekartläggningar ska det framgå om kvinnor och män har olika löner trots att de har samma arbetsuppgifter, det vill säga lika arbete. Men det ska också klarläggas om det förekommer löneskillnader mellan likvärdiga arbeten i kvinnodominerade och icke kvinnodominerade sektorer i en arbetsgivares verksamheter.
Den största delen, cirka två tredjedelar, av justeringarna handlar om lika arbete. Det säger något om hur läget är, då det borde vara lättare att sätta rätt lön för lika arbete. Svårare är det förstås när det ska bedömas om olika arbeten är likvärdiga i löneavseende. Men då det nästan alltid är kvinnodominerande sektorer och branscher som nedvärderas är det uppenbart att det finns ett mönster som bara kan förklaras med könsrelaterad lönediskriminering.
Viktigt att Jämos granskning fortsätter
Även om Jämos granskningsarbete inte klarar ut alla problem med könsrelaterad lönediskriminering är det viktigt att granskningen fortsätter då vi ju har lagstiftning som kräver lönekartläggning. Inte minst verkar granskningen av arbetsgivarnas skyldighet att göra kartläggningar få effekten att vissa arbetsgivare skärper sig av bara vetskapen att granskning är att vänta. Och hittills är det ju bara en mindre del av arbetsmarknaden som granskats.
Jämo drar nu, kraftigt försenat, i gång den andra delen av den så kallade miljongranskningen. Förseningen beror på att det visat sig vara mycket tyngre än väntat att genomföra den första etappen. Arbetsgivarnas redovisningar har större brister än man räknat med trots att lagstiftningen gällt sedan 1994.
Det är givetvis mycket bra att Jämo dragit igång miljongranskningen. Men med det som gjorts har man bara avverkat cirka en fjärdedel av arbetsmarknaden. Med tanke på det resultat vi hittills sett är det otillräckligt.
Vi kan via statistik få en ganska klar bild av hur problemet ser ut. Men vi behöver inte bara kunskap, vi behöver ett tryck för förändring. Med Jämos granskning markeras samhällets syn på vikten av att problematiken löses. Vi får inte nöja oss med att bara år efter år konstatera att kvinnor blir diskriminerade.
Hela arbetsmarknaden ska granskas
Målsättningen måste därmed oundvikligen bli att hela arbetsmarknaden ska granskas. Ska det klaras inom rimlig tid måste Jämo ges mer resurser.
Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har tidigare förklarat att Jämo inte krävt mer pengar och att hon därför inte tänker ta några initiativ i frågan. Det är ett ohållbart och passivt resonemang. Det är uppdragsgivarens uppgift, i det här fallet riksdag och regeringen, att ange inriktning på Jämos verksamhet. Om regeringen vill lösa problematiken så kan man begära att Jämo gör jobbet. Men då krävs det samtidigt att man skjuter till medel.
Esabelle Reshdouni
Jämställdhetspolitisk talesperson (mp)
Skriv ett e-postbrev till redaktionen