Tänk att Slas blev så gammal. Det hade väl ingen tänkt. Nu är han borta, men verket lever! Slas är död. Leve Slas!

Hans särmärke är ett slags återbruk. Han återvänder till och återanvänder hela tiden motiv och situationer, namn och personer, teman, karaktärer och platser, men sammanhangen är andra och då ändras fragmenten i den nya belysningen. Det är tydligt att det är något som inte är avklarat och att författaren inte vet vad det är.

Det melankoliska draget i är genomgående och språkbitarna i kalejdoskopet ordnar sig kring två poler: en landsbygd som går förlorad och ensamheten i storstaden. Mellan övergivenheten i staden och den övergivna landsbygden rör sig jaget som mellan två omöjligheter. Svart är asfalten. Det regnar alltid. Det är november och ljuset försvinner. Du är ensam och kan inte undslippa ensamheten, och möjligheten att resa tillbaka till arbetsgemenskapen på landsbygden är stängd för alltid.

Som i en dröm öppnar sig möjligheten till flykt: en resa, en gemenskap, en vänskap, kärlek, men ordningen återställs alltid obönhörligt: hon är för ung, han är gift, hon är gift, han måste resa tillbaka.

Den här omöjligheten upprätthålls på alla möjliga sätt i Slas böcker. Det är som ett försök att skapa en identitet, ett försvar mot intigheten: detta att vi ingenting är, att det är något vi förlorat – ett sätt att försöka undgå sorgen och sörjandet. Det man flyr kan man förneka, men aldrig att man flyr. Det är som en gunga: man flyr, men är bunden i flykten. Med detta sätt att hantera verkligheten blir flykten lika omöjlig som tillflykten. Resan bort är fåfänglig men i själva rörelsen mellan de omöjliga tillstånden finns hoppet som ett slags vila.

Bo Georgii-Hemming
Skriv ett brev till kultuurredaktören