En mig närstående person fick för ett tag sedan sura kommentarer av en granne för att hon cyklade för mycket. ”Du ger mig dåligt samvete”, gruffade grannen. Det vill säga – ta bilen som alla vi andra så slipper vi må dåligt över att inte vi cyklar. Och häromveckan  när en tidningsrubrik skrek ut ”Dåligt samvete för inte miljöfrågan framåt” kunde jag inte låta bli att undra vad det ska betyda.

För är det inte precis tvärtom – att dåligt samvete är en utmärkt början för att föra miljöfrågan framåt. Få saker har varit så stark drivkraft till förändring för egen del som när jag vankat runt med dåligt samvete över att jag gjort fel. Nu är vårt jordklot på väg in i en ekologisk kris (som med stor sannolikhet kommer föra med sig också alla andra möjliga sorters kriser) och hur ska en förändring som innebär ett lite krångligare liv annars börja än med insikten att man gjort fel hittills?

Visst vore det skönt att aldrig behöva må dåligt men slentrianmässiga klyschor riskerar att hindra oss från att förändras och utvecklas. Språket blir till dimridåer som höljer in problemen. Ta bara de senaste årens ständigt återkommande mantra att det inte tjänar något till att se sig som offer. För vad är det påståendet annat än en lek med ord där det ojämställda samhälle vi onekligen ännu lever i reduceras till att bli en fråga om hur man förhåller sig till ordet offer?

De feministiska slagorden om att ”sluta vara ett offer” betydde från början att man skulle sätta ord på problemen, kämpa emot och verka för förändring. För många tycks de numera snarare innebära att det räcker att man slutar känna sig som ett offer. Bara man inte ser på sig själv som offer så är man inte det och därmed är problemen ur världen.

Men vad kan någonsin bli bättre om vi i skräck för en identitet som offer vägrar se att vi behandlas orättvist? Om man inte tror på att vi lever i den bästa av alla världar utan i en värld som både kan och behöver förändras måste ett klokare förhållningssätt vara att se att vi alla är offer, för olika strukturer som håller oss tillbaka, försätter oss i skräck eller vanmakt och passiviserar oss. Att vara ett offer är faktiskt inte synonymt med att vara svag, tvärtom; insikten hyser en enorm potential till förändring. Vi är alla offer – men vi är offer som är beredda att slå tillbaka.

I kampen för en mer rättvis och jämställd värld utan klimatproblem är både den insikten och förmågan att känna dåligt samvete faktiskt viktiga verktyg. Och på väg mot en bättre värld bör vi med öronen på skaft bevaka språket så att det inte förvränger verkligheten eller skymmer sikten för oss.

Eva-Lotta Hultén
Frilansskribent och författare
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn