”Närmast outhärdligt att jobba”

Henry Ohuche känner sig stressad av att inte motsvara kraven. – Men samtidigt, jag vill inte dö, säger han, och nu funderar han över andra framtids­alternativ. Foto: Charlotta Kåks Röshammar.

Som gruppledare ska han dela ut 20 hytter och 40 sängar till var och en. Oavslutade jobb ska rapporteras till arbetsledaren.
– Ingen klarar det i längden, säger Henry Ohuche.

När han började städa år 2000 tyckte Henry Ohuche att det var ett bra jobb. Arbetstiden var 9 till 16 och städningen skulle utföras i 18 hytter. När LO-Tidningen träffar honom en måndagskväll sju år senare tittar han stelt ut över Stockholms innerstad genom hamburgerrestaurangens fönster.

Sodexho har naggat tiden med en halvtimme i båda ändar – kunden har inte större behov än så, har han fått höra – men ändå har två hytter lagts till dagsransonen. Henry Ohuche är orolig.

Straffar sig
Inte som hans kolleger för att framträda i tidningen, eftersom de då tror att de blir av med arbetstimmar.

– Jag vill bara bli fri, inför mig själv. Jag vill att det ska bli samma villkor för alla, säger han.

Orolig är han för sin egen kropp. 38 år och vältränad säger hans rygg ifrån.

– Jag kan inte hissa upp barnen längre, säger Henry som har tvååriga tvillingar hemma i Nacka utanför Stockholm. Händerna stannar i ett läge i höjd med huvudet.

Ingen tid till ro
Han har en tjänst på 87 procent och lönen räcker inget vidare, särskilt som hans fru studerar. Enligt schema jobbar han 22 till 23 dagar i månaden, och med nödvändiga extrapass blir vilodagarna få.

Det jobb Henry Ohuche har att fördela består dels av allmän lättare städning, dels av tung hyttstädning. Arbetsrotation blir det inte mycket av eftersom en i gruppen har läkarintyg för att utföra lättare städning. Ledningen har sagt åt honom att som gruppledare ska han ge sig själv lättare städning, men det ställer han inte upp på.

Förut hjälpte arbetskamraterna varandra. Men nu får Henry instruktioner om att var och en ska sköta sitt.

– Jag ska säga till arbetsledarna vilka som inte hinner. Och de som misslyckas får inget extrajobb, säger­ han.

– Det är jobbigt. Det är som om de inte vill att vi ska vara vänner.

Skippar lunchen
Tillsammans med 68 kolleger har han framfört skriftlig kritik mot ledarskapet. Den fysiska stressen i kombination med den usla psykosociala arbetsmiljön gör det närmast outhärdligt att jobba, tycker han. Ibland hoppar anställda över lunchen för att klara jobbet.

Själv har han haft extra stora problem med att hinna färdigt sitt pass den sista tiden. Ryggen värker. Helst skulle han vilja jobba lite lugnare, men han får bara höra att om han är sjuk ska han gå till sjukhus.

Eftersom hans tjänst är på 87 procent behöver han ofta extrapengar.

– Jag skrev upp att jag ville jobba extra i lördags men jag fick inte för jag hade inte klarat mina 20 hytter.

När han bad om ett skriftligt besked fick han nobben. Han känner sig stressad av att inte motsvara kraven.

– Men samtidigt, jag vill inte dö, säger Henry Ohuche, som nu funderar över andra framtids­alternativ.

Läs också: artikeln "Städarna jobbar veckor i sträck", 20/12 2007