Färdkost för själen

Det verkar som om ”mitt” förbund, Transport, har genomgått något av en förvandling de senaste åren. Och jag måste medge att jag är rätt förvånad. Jag trodde varken att medlemmarna eller förbundsstyrelsen kunde bli så intresserade av litteratur.

När jag som chaufför började skriva noveller i tidningen Transportarbetaren levde jag i känslan att branschen hade ett slags ”omerta”. Och att jag närapå kunde få sparken av åkaren om det kom ut att jag skrev i tidningar. Man får ju reda på en del då man rör sig bland industrierna. Allt är inte snövitt och det finns ett slags hederskodex; att man håller tyst.

Att klaga och leva jävulen på ett åkerikontor gick nog an. Men inte att uttala sig offentligt… Samtidigt är transportarbetare ett berättande folk. Historierna på fik och färjor är många och minst sagt livfulla. Kanske är det ändå just det som gjort böcker så välkomna.

Mycket kan sägas
För tre år sedan tog Transport tillsammans med Hotell och restaurangfacket steget in i kulturvärlden, i och med öppnandet av vägbiblioteket på långtradarfik med ljudböcker för chaufförer och restauranganställda. Nu har det åttonde öppnats i Nyköpingsbro och mycket kan sägas om biblioteken och har också sagts i spaltmeter i tidningarna, och otaliga inslag i radio och tv. Men den bestående känslan för mig då jag är ute och kör är att vägarna åter fått liv.

För länge sedan kunde man sitta en timme eller två på ett fik och prata med en kollega om allt möjligt. Sedan tog stressen och tidspassningarna över och att köra långtradare i dag påminner om att köra en buss efter tidtabell. Men det verkar som om det personliga tilltalet har kommit tillbaka genom de ständigt utlånade böckerna. Och många boklyssnande chaufförer har blivit goda recensenter då man pratar med dem i mobilen. De verkar kunna bli lika belästa som vilken akademiker som helst.

För mig med som ändå vetat att det inte är några dumskallar som orkar hålla på med truckerlivet, kommer det ändå som en överraskning.

Ingen chaufförsgen
En ahaupplevelse. Det finns alltså ingen speciell halvt analfabetisk chaufförsgen, de är som folk är mest och nu är det bevisat! Kanske till och med lite smartare eftersom de både kan uppskatta en bok och lösa brutalt krångliga och tunga arbetsuppgifter vid industrierna längs vägarna.

Det har visat sig att kultur i praktiken nästan inte kostar någonting för ett fackförbund. Och att den skapar goodwill, klokskap och möjlighet till nytänkande. Det är kanske något för hela arbetarrörelsen att fundera över?

David Ericsson
Författare och lastbilschaufför
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen