En lärobok i historieberättande och kärlek

En av många underbara saker med Peter Kihlgårds författarskap är att han visar romangestalterna den respekten att han inte gör anspråk på att äga dem, eller veta allt om dem.

Han utforskar dem med sitt högspänningsspråk, närmar sig dem på en mängd olika frekvenser, och resultatet är att de framträder liksom verkliga. Man bryr sig om dem, man längtar till dem.

Kärlekshistorien om Kicki och Lasse (Bonniers) berättas okronologiskt och överraskande.

Man skulle kunna ha den som lärobok i hur man berättar en historia; att ingenting är självklart beträffande tonfall, tempo, scenografi, psykologi.

Att det maximala berättandet är en kärlekshandling lika skoningslös som den stormtrygga relationen boken skildrar.