Ranelid och de stora pukorna

Björn Ranelid. Foto: Scanpix.

I Björn Ranelids Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvete berättas de sanna berättelserna. Alla personer benämns med deras rätta namn, både Bush som får ta emot djupgående kritik och olycksbarn som genom sina besök i drogernas helvete vunnit en medmänsklighet som Bush aldrig kommer att kunna förstå.

Upplägget kan verka vällovligt, ja till och med nyskapande, men mina invändningar väller fram.  Varför måste han tala om för Bush att islam är underlägsen kristendomen? Tycker han inte att det verkar som om Bush redan är av den åsikten? Varför all stackatoartad överflödig information: vem är det till exempel som han behöver informera om att Bill Gates grundade Microsoft?
 
Han skriver brevet till George W Bush trots att han vet att han aldrig kommer att läsa det. Ja, han diskuterar till och med omöjligheten av att det skulle nå sin adressat. Han säger att han berättar en sann historia, men själva brevet är en lögn.

Inget öppet brev
Det här är inget öppet brev till en av världens mäktigaste ledare, den riktar sig inte till Bush utan till en svensk allmänhet och budskapet som når mig är framför allt ett: Ranelid är en GOD människa, den enda som möjligtvis slår honom i godhet var hans far, mannen som var en större profet än Muhammed.

Ranelid är känslig och han saknar förmågan eller viljan att hämnas en oförrätt. Han är kärleksfull och ”mänskligheten står och faller med känsliga och kärleksfulla individer.”  Jag kan inte låta bli att undra över George W Bush goda sidor och Ranelids fars negativa sidor och försöker läsa mellan raderna, men texten ligger tät som plastfolie och inget tvivel tillåts sippra mellan orden.

Han berättar om före detta narkomaners frälsningshistorier, men framför allt berättar han om hur det kom sig att han själv blev så god, trots tinnitus och glåpord. Nej, jag menar inte att det är fel att vara en god människa, men att skriva en bok för att framhäva sin egen godhet suger! Det kladdar ner verklig godhet, som det inte skulle förvåna mig om den verkligen kan återfinnas hos flera av de namngivna personerna i boken.

Krampaktig förtvivlan
Jag läser boken av den framgångsrike författaren och finner ett pekoral, men mot slutet slås jag plötsligt av något helt annat: denna bok är inte skriven av en uppburen författare utan av en förtvivlan som krampaktigt försöker hålla ihop världen. Han måste slå på de stora pukorna, anklaga den mäktigaste mannen i världen och finna tröst hos de allra mest utsatta för att själv hålla samman.

Tonen är så uppskruvad för att han måste överrösta dånet inombords, han måste separera de goda från de onda och måste beskriva sin egen godhet för att stå ut.

Kanske ändå att plastfolien spricker i de förtvivlade försöken att ordna världen.

Jonna Bornemark
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen