DIKTER. I Borges novell ”Aleph” finns en dödsmeditation som inte lämnar mig. Samma morgon som berättaren förlorat en älskad kvinna noterar han att en av stadens många cigarettannonser ersatts med en ny.

”Detta plågade mig, emedan jag förstod att det eviga och väldiga universum redan började att avlägsnas från henne, och att denna förändring var den första i en oändlig kedja.”

Sådan är rörelsen i Pia Tafdrups diktsamling Tarkovskijs hästar, där en faders resa in i ålderdom, demens och utslocknande skildras i en svit självbiografiska dikter, superbt översatta av Jan Henrik Swahn. Tafdrup ger oss en bestämd känsla av att det inte är fadern som avlägsnar sig, utan vi andra: författaren, läsaren, hela hans omvärld. Dikternas fixpunkt är fjärran, vi har ramlat ner i en vakendrömd spegelvärld där allt är omvänt och avstånden ökar.

Realismen i sjukdomsbeskrivningen är ställvis brutal, och det vilar över dessa dikter ett för Tafdrup ovanligt kallt och avslöjande vårljus, förstärkt av bemängda skuggor: Rilke, Celan. Läsaren är inskriven i den ”själens april” som Ekelöf talar om.

Men Tafdrups sorgesång handlar även om outplånlig kärlek, skildrad i suveränt överskådliga formuleringar:

Min far vill inte skiljas
från min mor
för hur ska de då
kunna vara tillsammans?

Det är starkt, enkelt, vackert. Tafdrups dikter ropar rakt in i ett tomt ansikte, ett ansikte utan svar.

Titel: Tarkovskijs hästar Mr. Johnson
Författare: Pia Tafdrup
Översättare: Jan Henrik Swahn
Förlag: Wahlström & Widstrand

Magnus Halldin
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen