Det sägs att man inte ska märka ord. Men ord är inga blanka speglar av verkligheten. Språket handlar, styr blicken, formar våra verklighets- och självbilder.

Ett ord kan skymma sikten i stället för att öppna en dörr mot verkligheten. Ibland känns det som om man fått en sten i munnen. Av sådana ord vimlar det politiska språket. Ett aktuellt exempel är ”utanförskap”.

Staten har alltmer lagt över ansvaret för olika samhällsproblem på individen. Detta är vad ordet ”utanförskap” gör. Det skapar en särskild, avskild kategori av människor som man tillhör eller inte tillhör – ett ”dom” som ”vi” kan prata om.

Ingen som frågar
Tvillingbegreppet ”anställningsbarhet” styr blicken åt samma håll. Och debatten tystnar om det politiska problem det innebär att en stor grupp människor frånkänns fullt medborgarskap beroende på att deras arbetskraft inte efterfrågas på marknaden.

Ibland kan det bildas en slags ekokammare kring ett ord. ”Utanförskap”, framsagt med den borgerliga filantropens speciella darr på stämman, ekar 1800-talets ”arbetarfråga”. När fattigt folk på den tiden ställdes skyddslösa inför marknadskrafterna greps borgerligheten av svindel inför de sociala avgrunder som öppnade sig. Arbetarklassens liv och leverne blev föremål för överhetens reformnit. Ett helt batteri av statistiska utredningar och sociala projekt drogs igång.

Hela klangbottnen var att det var ett moraliskt, inte ett politiskt-ekonomiskt problem man stod inför. Man skilde ut två slags arbetare. De flitiga och nyktras fattigdom var oförtjänt. Men sedan fanns de andra, de förtjänt fattiga. För dem krävdes tvång och disciplin – ”incitament” som det numera heter.

Tunga ämnen
I dessa dagar av växande klyftor väcks mycket gamla borgerliga instinkter till liv. Det är de som ekar kring talet om utanförskap. Man talar moral, man talar fusk och lättja och man talar kriminalitet, och rösten pendlar mellan skolmästaraktiga förmaningar och undertryckt rädsla för var som sker därnere i folkdjupet. I förorterna. Bland de utanförställda. Och man börjar definiera in människorna i nya kolumner – de med ”arbetsförmåga” skiljs från dem utan, förtjänt från oförtjänt fattiga, närande från tärande.

(Pröva en lätt förskjutning i tonfallet! Det finns två slags folk, de som räknas och de som bara räknas. De utanförförstående räknas inte, de bara räknas.)

Det ekar också 30-tal. Då var även en del av de socialdemokratiska socialingenjörerna igång och räknade. Man talade om A-människor och B-människor.  Återigen var det hos individerna felet låg. B-människorna skulle inte klara av kraven i framtidens moderna industrisamhälle. Hur skulle man åstadkomma ett samhälle där det bara fanns A-människor?

Falluckorna glappar
När överheten spänner musklerna– andras muskler, alltså – är det lätt att de halkar in på sådana farliga frågor. Det är vi på väg att göra i förlängningen av diskussionen om ”utanförskapet”. 90-talets utveckling av arbetslivet har åstadkommit en situation där trösklarna för att komma in höjts, samtidigt som falluckorna för att slås ut glappar oavbrutet under människors fötter.

Strukturomvandlingen verkar på individnivå i stället för på bransch- och företagsnivå, som på 50–70-talen. Detta är roten till ”utanförskapet” (och till mycket av svårigheterna i dagens arbetsmarknadspolitik). Mot den bakgrunden föreslår jag en enkel operation – ett alternativt ord som ”gör” något annat än ordet utanförskap. Låt oss i stället tala om utsortering.

I stället för ett statiskt ord som talar om hurdana vissa (andra) människor är, tvingas vi tala om en social process som vi alla utsätts för. Då kan vi öppna ett annat fönster mot verkligheten än det som slagits upp av ordet ”utanförskap”.

Örjan Nyström
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen