/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2007/norrlands_4607.jpg
Bokens omslag.

Som ung läste jag Ormens väg på hälleberget från 1982 och Bat Seba som kom två år senare. Och novellerna i Merabs skönhet. Jag var knappast ensam, det här var Torgny Lindgrens stora genombrottsår.

Sedan dess har jag läst honom sporadiskt, men jag tror inte jag har fel i att han med publikens bifall hittade fram till sig själv och sin litterära hemmaplan – och därvid har han förblivit. Trots att Lindgrens prosakonst numera sitter så bergfast gjuten geografiskt, har han faktiskt skrivit en och annan bok som präglas av tidsanda och samtidsanalys.

Diktsamlingen från 1971 Hur skulle det vara om man vore Olof Palme? handlar just om Palme och den själsliga nöden inom storpolitiken. Romanen Övriga frågor hittar jag i bibliotekets magasin, det är en vass kritik av den politiska kulturen, betraktad inifrån en tvivlande socialdemokrat.

Redan titlarna signalerar folkhem på glid och fadd byråkratdemokrati. Norrlands Akvavit är en munter berättelse från Västerbottens inland, enligt författaren själv. Vi befinner oss i en inte alltför avlägsen samtid då den före detta väckelsepastorn Olof Helmersson kommer tillbaka till sin gamla församling som han en gång för femtio år sedan frälste. På ålderns höst har han kommit på andra tankar: han hade fel, det finns ingen Gud, inget himmelrike, ingen högre mening och den där Jesus var en av många begåvade profeter.

Väntat länge
Denna omvälvande sanning vill han nu sprida på bygden i en andra väckelsevåg. Men så blir det inte. Församlingen är nästan utdöd, utom Gerda som ligger för döden och har väntat på honom i 48 år. De gamlingar som finns kvar i stugorna är inte så värst religiösa längre.

Tron kan de både ha och mista nu när de lever så meningsfulla och rika liv på jorden, med hörböcker, hemtjänst och radiokonserter. Helmerssons gamla frälsningar höjer numera konsten över tron och jordelivet över paradiset. Predikstolarna i de gamla missionshusen har blivit ombyggda till bikupor. Förutom Gerda har församlingen ännu en troende, den relativt unga Marita som väl är det djupaste skälet till att Helmersson kommit tillbaka, även om det tar ett tag innan han förstår sin livslögn fullt ut.

Ni hör, avkristning och gudsförnekelse är ett bra grepp och Lindgren vrider och vänder på det genom romanen. Roligt blir det och man tycker sig klipskare än man är. Det är bara att njuta av kraften och urmakarprecisionen i de små och ideliga språkuppfinningarna.

De 1800-talsmänniskor som så klockrent passar in i hans berättelser har här tagit ett blygsamt kliv in i det sekulariserade 1900-talet, även om det är en bit kvar till modern tid. Därför känns det hädiskt att påstå sig vara less på dessa rätt genomtröskade litteraturkulisser. Har vi inte så det räcker och blir över av bibelklingande skrönor från Västerbottens inre? Där fattigbönderna röstar borgerligt och läser Norran i stället för Folkbladet för att få veta vad man ska tycka och tänka, för att låna en fras av en annan stjärna från landskapet, klasskildraren Kurt Salomonsson.

På gamla dar
Det tar emot att gnälla på en författare som hur han än skriver stärker litteraturens ställning i offentligheten, men fick jag önska skulle jag låta Lindgren drabbas en Helmerssonsk kovändning på gamla dar – en avvästerbottnisering. Jag vet att en författare strängt taget bara skriver som han eller hon kan, men Lindgren tror jag om mycket mer. Djärv och nyskapande samhällskritik, till exempel.

Han har att brås på. Jämfört med P O Enquist och Sara Lidman, de övriga två i Västerbottenkvartetten, så skriver Lindgren retsamt enkelt och har mitt i det komplexa en underhållningsförfattares hållning till läsaren. I det avseendet är han en arvtagare till Jan Fridegård. Här ska så få läsare som möjligt stängas ute, utan att göra det minsta avkall på det som är litteraturens hjärta: dess sinnlighet och moraliska intelligens. Efter att det grundvillkoret är uppfyllt kan vad som helst hända.

Titel: Norrlands Akvavit
Författare: Torgny Lindgren
Förlag: Norstedts

Tony Samuelsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen