I en av västerlandets metropoler och symboler för makt och välstånd, på betryggat avstånd från kontinentalsprickor och jordbävningar, har entréhallen till Tate Modern kluvits itu. Rummets vanligtvis osynliga betonggolv stirrar uppmanande på galleribesökarna. Det blottar en brist där vi förväntar oss en yta som serverar konst och bär våra kroppar.

Sprickan, den fasansfulla avgrunden. Hotet mot liv, identitet och kontinuitet. Jag tänker på Roman Polanskis film Repulsion, där Carols stegrande psykos kusligt illustreras av krackelerande väggar och föremål. Eller skåpspringan med den fastklämda kackerlackan som absorberar kvinnan i Clarice Lispectors roman Passionen enligt G H och slår en djup spricka i hennes existens.

Men publiken på Tate är långt ifrån skärrad. Barnfamiljer slår sig ned kring sprickan med sin matsäck, kärlekspar flanerar längs med den omslingrade och småpratande, människor ligger på golvet i alla möjliga ställningar och skådar ner i mörkret, det fotograferas frenetiskt.

Många skrattar, skakar på huvudet, förtalar, begrundar och skissar i anteckningsblock. Barnen leker och hoppar från sida till sida över sprickan.

Termen Shibboleth härstammar från Bibeln och handlar om att särskilja oönskade folkgrupper och slå split. Konstverket med samma namn tycks ha en helt annan effekt på sin publik. Tvärtom är det folkfest.

Utställning: Shibboleth
Utställare: Doris Salcedo, Mr. Johnson
Var: Tate Modern, London

Helena Boberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen