En sökning i Kungliga bibliotekets databaser efter självbiografier skrivna av svenska 1900-tals politiker resulterar i en brokig lista med ett 70-tal titlar. Från klassiker som Ernst Wigforss Minnen till lite mer exotiska verk som Birger Schlaugs Svarta oliver och gröna drömmar.

Många statsministrar, liksom statsråd av skiftande tyngd och partifärg, samt en och annan skandalomsusad politiker som velat ge sin version av historien. En lång radda män som lägger ut texten kring sin politiska gärning.

Könsfördelningen är förkrossande. Jag lyckas vaska fram nio böcker skrivna av kvinnor (väl medveten om att det inte finns något heltäckande sätt att söka i biblioteksdatabaserna).

Här finns Ulla Lindström, socialdemokratisk riksdagsledamot åren 1946–70 och ensam kvinna i regeringen Erlander. Här finns Anna-Greta Leijon med sin Alla rosor ska inte tuktas! Här finns Anne Wibble. Här finns Annika Åhnbergs Isprinsessan. Här finns Mona Sahlin.

Världsledande representation
Jag undrar: Varför så försvinnande få? Varför skriver inte kvinnliga politiker självbiografier? Vi har haft regeringar med hälften kvinnor och hälften män i över 15 års tid, vi har haft världens största kvinnorepresentation i riksdagen sedan 1921 (fem kvinnor till att börja med), vi har haft kvinnor i regeringen sedan 1947 (Karin Koch-Lindberg var den första). Så nog har de funnit där, kvinnorna. Inte minst under de senaste trettio åren.

Varför har exempelvis Thage G. Pettersson gett ut tre böcker och Lena Hjelm-Wallén ingen? Varför har Thomas Bodström känt sig manad att beskriva sin politiska vardag – men inte Ulrika Messing? Begrundar vi detta ter sig urvalet aningen slumpmässigt. Thomas Bodström gillar att skriva, har en hel byrå full med outgivna manuskript hemma. Thage G. likaså.

Lena Hjelm-Wallén, den kloka och kompetenta, säger på brusig mobillinje att det gör väl hon också för all del. Det är andra skäl som har fått henne att avstå. Brist på tid exempelvis. Liksom oviljan att sätta sig själv på en piedestal. För att inte tala om den överhängande risken att försköna och uppförstora sin egen gärning och betydelse.

Ann-Marie Lindgren, chef för socialdemokraternas tankesmedja Idé & Tendens, vars bok om socialdemokratiska kvinnliga pionjärer kommer ut i höst, berättar att hon funnit att kvinnorna är dåliga på att samla på sig arkiv. Men hon pekar också på en mer generell frågeställning: rätten att tala, modet att tro att man är någonting. Den klassiska kvinnliga hämskon med andra ord.

Ångerlös terapi
Pojkarna tar över klassrummet och flickorna sitter tysta. De kvinnliga politikerna jag talar med håller inte med. Möjligen ligger förklaringen i att kvinnor är lite mer lagspelare, sammanfattar Lena Hjelm-Wallén och får medhåll i det av Mona Sahlin. Jag bläddrar i Sahlins självbiografi efter den så kallade Tobleroneaffären. Ett självförsvar. Liksom så många av de andra kvinnliga politikernas böcker. I princip samtliga har skrivit efter en avgång. För Mona Sahlin blev skrivandet en nödvändighet, en slags terapi och hon ångrar inte en sekund att hon skrev.

Mona Sahlin tycker det är eftersträvansvärt att kvinnor skriver. Hon lovar också att skriva sina memoarer, i någon form, när det är dags. Det hoppas jag innerligt. Vad får vi annars för historieskrivning? Om det i trettio år har funnits en massa kvinnliga makthavare och politiker och de inte skriver nåt medan männen gör det – hur kommer våra barnbarn att tolka det? Som att kvinnorna inte hade makt? Att de satt tysta i klassen?

Men Karin Koch, Anita Gradin, Karin Söder, Mona Sahlin, Lena Hjelm-Wallén, Anna Lindh, Margaretha Winberg, Marita Ulvskog, Laila Freivalds och Margot Wallström satt inte tysta, är inte tysta. Så paradoxalt nog kan vi behöva lite ”lögn”, lite fler tillrättalagda minnen och försköningar, för att hela bilden ska komma fram.

För att inte tala om fler balanserade och ärliga skildringar – mindre inriktade på att framhäva den egna prestationen och med färre retuscheringar av de egna känslorna av tillkortakommanden och skuld. Det är naturligtvis kvinnorna som ska skriva dem.

Jenny Åkervall
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen