FACKKAMP. Jag bodde alldeles intill en av Europas största tillverkare av pappersmassa, i en av de stora villorna i Petersvik där SCA-chefer, läkare och andra hyste sina präktiga medelklassfamiljer, omringade av en bit småvacker, ruffig kustremsa framför, skogen bakom och landsvägen som löpte runtom där timmer fraktades till Ortviken.

Beroende på hur vinden låg anade man lukten av sulfit. De emblematiska mäktiga skorstenarna markerade hemmet varhelst jag befann mig och den tjocka vita vattenångan som en kronisk väderlek på himlen var lika bekant som nattskuggorna på väggen i mitt sovrum. I dag tycker jag att de är ganska fina, men Petersviksvillorna är tydligen svårsålda.

Jag läser om solidaritet och trygghetsträvan, nya arbetsmarknadslagar, skiftscheman och vilda strejker. Missbruksbekämpning – ”missbruket skulle bort, missbrukaren vara kvar” – och kvinnokamp. Ortviken var en manlig bastion där min gymnasiekärlek sommarjobbade men jag aldrig satte min fot. Han låg och sov på golvet i baracken på luncherna, väggarna tapetserade med nakna brudar.

Jag läser livsberättelser, rörande och pedagogiska, som Nils Sixten Näsbergs: ”1970-talet var en härlig tid, säger Nils. Det var kamp varje dag. Telefonen ringde i ett, till och med på nätterna. Då kände man att man levde, då kände man vad socialismen betydde och vilka anspråk den gjorde på samhället. En liten seger betraktade man som en stor seger, det var skönt.”

Titel: Det är vårat fack
Författare: Gustaf Forsell
Förlag: Pappers avd 16

Viktoria Jäderling
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen