Finns det egentligen någon politik i kulturpolitiken? Allt sedan 1974 års kulturpolitiska beslut har enigheten över blockgränsen varit stark. Det har sällan förekommit någon uttalad opposition.

Men utnämningen av Cecilia Stegö Chilò till kulturminister fick många att tro att ett nyliberalt alternativ väntade i kulisserna. Rädslan hänger kvar inför den Kulturpolitikkommitté ledd av förläggaren Eva Swartz som nu som bäst arbetar på en kulturpolitisk revidering.

Såpass allvarligt uppfattas hotet, att socialdemokraterna svarar med en egen utredning, ledd av kulturutskottsledamoten Margareta Israelsson. Ibland framförs argument mot den rådande politiken som går ut på att tidsandan förändrats så mycket att det är omodernt med offentligt ansvarstagande för de traditionella konstarterna. Dessa har bara blivit ”en subkultur bland alla andra”.

Internet, dataspel, spontan gatukultur och annat gör det missriktat att satsa skattemedel på bildkonst, dramatik och symfonier. Var och en är sin egen smakdomare, och staten ska inte peka med hela handen i allmänt omfattade bildningssträvanden.

Inte trovärdigt
Detta argument liknar misstänkt mycket det populistiska ”varför ska jag betala för diktsamlingar som ingen läser”, och är egentligen bara ett ytsymptom på att systemets legitimitet vacklar.

Men om det finns en verklig ideologisk skiljelinje mellan höger och vänster i kulturpolitiken, handlar den om hårda ekonomiska och administrativa realiteter, inte om förändrad mentalitet. Det finns redan ideologiska inslag i alliansregeringens åtgärder på kulturområdet.

Strypningen av det statliga anslaget till En Bok För Alla exempelvis. En folkrörelsebaserad kulturyttring får inte längre statligt stöd med hänvisning till att ”det där klarar marknaden lika bra”. I ett vidare perspektiv visar Kulturpolitikkommitténs direktiv hur ett nytänkande med borgerliga förtecken ser ut.

Integration lösningen
Kulturens svaga ställning i budgetsammanhang – ingen uppräkning av verkliga kostnadsökningar – ska botas genom integration med andra politikområden:

  • Vårdsektorn – kultur är bra för folkhälsan.
  • Näringslivssektorn – kultur bidrar till tillväxt, produktutveckling och företagsetableringar, framför allt inom besöks- och upplevelseindustrin.
  • Utbildningssektorn - så kallade estetiska lärprocesser är ett pedagogiskt redskap som ger bättre resultat i skolan.

Denna tankefigur kombineras med ett minskat statligt ansvarstagande. Kommuner och landsting får ökad frihet att förvalta fördelningen av kulturbidrag. Risken finns att kultursektorn splittras upp och försvagas. Politikernas makt ökar. De kulturyttringar som är nyttiga för landstingens utvecklingsplanering får stöd. Övriga blir utan.

Standardmantrat
Fria kulturutövare hänvisas till att bli entreprenörer och stora förhoppningar ställs till ökad privat sponsring. Det är dessa skönjbara linjer till en borgerlig kulturreform som fått socialdemokraterna att reagera. Det vanliga alliansmantrat – jobb, inte bidrag – ska gälla även här, vilket i praktiken innebär marknadsprinciper och fortsatt underfinansiering.

Landsting och kommuner ska ta över statens uppgifter, vilket innebär ökad instrumentalisering och ojämlikhet mellan olika regioner.  Vilket kan då vänsteralternativet vara? Enbart försvar för 1974 års system skulle knappast väcka entusiasm.

Egentligen borde yttrandefrihetsmålet i de nuvarande kulturpolitiska målsättningarna vara det centrala, tolkat på så sätt att det offentliga engagemanget i kulturskapandet ska syfta till konstnärlig yttrandefrihet utan krav på nyttighet för besöksnäringen, vårdapparaten eller skolan. Utan krav på marknadsanpassning.

En annan vänsterståndpunkt, som dessutom är sund sett ur ett offentligt finansieringsperspektiv, borde vara att minska satsningarna på institutioner, och öka medlen till fria utövare. 1974 års män var förtjusta i att bygga institutioner. Men institutioner låser både ekonomiska och konstnärliga resurser i stället för att befria dem. De fria utövarna är enormt mycket mera kostnadseffektiva, skattebetalarna får alltså mera kultur per satsad krona. Fria utövare har dessutom ett helt annat handlingsutrymme för att snabbt svara mot, kommentera och gestalta samhällsförändringar. Här behövs ingen kulturell planekonomi administrerad av kulturdepartementet.

I en debatt på årets bokmässa i Göteborg hävdade författaren P O Enquist, en av utredarna bakom 1974 års kulturpolitik, att det är omöjligt att förändra det kulturpolitiska systemet. Strukturerna är för rigida. Motståndet är för segt. Andra debattörer hävdar att 1974 års system har kommit till vägs ände. Alliansregeringens Kulturpolitikkommitté har ambitionen att förändra, den saken är säker. Huruvida man också lyckas är en helt annan sak.

FAKTA: En dynamisk, utmanande och obunden kraft
De nu gällande nationella målen för kulturpolitiken är:

  • att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den
  • att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande
  • att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar
  • att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället
  • att bevara och bruka kulturarvet
  • att främja bildningssträvandena samt främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet

Bara inom kulturpolitiken finns nationella målsättningar av detta slag. I gengäld finns ingen lagstiftning för kulturen (jfr socialtjänstlagen), förutom bibliotekslagen. De samlade offentliga utgifterna för kultur ligger på 20 miljarder kronor årligen. Av dessa står staten för knappt hälften, kommuner och landsting för övriga.

Statens kulturmyndighet, Kulturrådet, fördelar årligen 1,9 miljarder kronor till scenkonst, litteratur, bildkonst och tidskrifter. Kulturrådets beslut om vem som ska få statligt stöd avgör i hög grad även landstingens och kommunernas satsningar.  Principen är att staten och lokala/regionala instanser ska betala lika mycket var.

Andra stora offentliga bidragsgivare på kulturområdet är Svenska filminstitutet, Konstnärsnämnden samt Stiftelsen Fra
mtidens kultur.

Björn Gunnarsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen