”Blir du sjuk eller arbetslös riskerar du att få problem. Försök spara 1 000 kronor i månaden och ha 50 000 kronor på banken.”

Det rådet fick läsarna av Dagens Nyheter efter att dess privatekonomiska reporter studerat regeringens budget. Ett välment råd, men inte så lätt att följa för hushåll med knappa ekonomiska marginaler.

Regeringen motiverar de fortsatta besparingarna i välfärden med att den behöver pengarna för att sänka skatterna för dem som arbetar. Men den talar tyst om att skattesänkningarna inte är mycket värda för den som tjänar lite. Ungefär 75 procent av alla skattesänkningar har gått till den hälft av befolkningen som tjänar mest.

Låg- och medelinkomsttagare har visserligen fått sänkta inkomstskatter. Men vinsten av detta äts upp av höjda avgifter till a-kassan, borttagna avdrag för fackavgift, dyrare trafikförsäkring och höjda skatter på bensin. Till detta kommer alla avgiftshöjningar i kommunerna. För dem har det hela blivit ett nollsummespel. Att spara 1 000 kronor i månaden är lika svårt som förr.

Cynismen i regeringens agerande belyses av besparingen på de deltidsarbetslösa. Regeringen vill påskina att det är oerhört lätt att deltidsstämpla. Det är det inte. Kontrollerna är hårda och återkommande.

Samtidigt som regeringen vill klämma åt de deltidsarbetslösa har den gjort det lättare för arbetsgivare anställa folk på deltid. Ändringen av anställningstidslagen innebär en direkt uppmaning till arbetsgivarna att ta in folk tillfälligt eller på deltid.

Om regeringen verkligen vill hjälpa folk att få heltidsjobb borde den sätta press på arbetsgivarna istället för på de arbetslösa. Inom kommunsektorn vore det till exempel fullt möjligt att ta ut en straffavgift som gjorde det direkt olönsamt för arbetsgivaren att utnyttja springvikarier och deltidsanställda som inget annat vill än att jobba full tid.