Hon drömmer om ett heltidsjobb

Hemma i lägenheten i Stockholmsförorten Rinkeby blir ”bara trött”. Hon vill iväg till Sollentuna sjukhus och hjälpa de gamla patienterna med matning, hygien och annan omvårdnad. På heltid. Foto: Anders Wiklund/Scanpix.

– Jag vill bara en sak: Få ett heltidsjobb. Jag är frisk, jag är stark, jag vill arbeta.

Leila Fares knyter nävarna och skakar dem, som för att visa hur mycket uppdämd energi hon har inom sig. Ögonen skrattar, och hon upprepar:

– Jag vill ar-be-ta!

Som timanställd undersköterska på Sollentuna sjukhus får hon förvisso jobba en hel del. Leila Fares växlar mellan två arbetsplatser på sjukhuset, Gästhemmet och Korttidsvården. När hon arbetar på det ena stället frågar chefen inte sällan om hon kan fortsätta på det andra efter arbetsdagens slut. ”Orkar du, Leila? Det blir ju rätt tungt, från nio på morgonen till nio på kvällen?”

– Jag ställer upp. Jag orkar, försäkrar Leila.

– Jag har inte varit sjukskriven på flera år. Blir jag dålig tar jag en tablett och går till jobbet, hemma blir man bara trött.

Arbetet före allt
Leila Fares är ständigt beredd att rycka in när hennes chef ringer. I juli blev det 27 arbetsdagar, totalt 212 timmar – betydligt mer än heltid. I augusti nästan 180 timmar. Leila Fares tar inte semester, arbetet går före. Men vissa månader blir det inte så mycket jobb. I februari, en riktigt dålig månad, fick Leila Fares bara ihop 87 arbetstimmar. Då fyller hon i korten till a-kassan.

– Det är nervöst att gå mellan jobbet, a-kassan, arbetsförmedlingen och facket. Alla papper… Ofta blir utbetalningen från a-kassan fel, och det är så jobbigt att kontakta kassan på telefon. Med ett heltidsjobb skulle jag slippa allt det där.

Leila Fares visar utskicken från arbetsförmedlingen med lediga jobb för undersköterskor. Tyvärr är de på 70 eller 79 procent.
Leila söker dem ändå, annars stängs hon av från a-kassan. Men helst vill hon ha en heltidstjänst på Sollentuna sjukhus, där hon började som timanställd direkt efter att hon blev klar med utbildningen till undersköterska den 23 juni 2006. Där känner hon sig hemma. När ett heltidsjobb vid sjukhuset var ledigt sökte hon det, men fick det inte.

Gråta eller skratta?
Regeringen begränsar nu möjligheterna för deltidsarbetslösa att fylla ut inkomsten med a-kassa. Behöver kanske Leila Fares och andra deltidsarbetande starkare ”drivkrafter” för att söka arbete på heltid? Leila vet inte om hon ska skratta eller gråta åt frågan, det blir en axelryckning och en frustrerad motfråga:

– Vad mer ska jag göra? Sedan jag kom till Sverige från Libanon 1979 har jag arbetat heltid nästan hela tiden. På restauranger, i vården, på dagis.

– Det känns extra fel att inte ha heltid nu när mina fyra barn har vuxit upp. Nu är det lättare att arbeta kvällar och helger.

Leila Fares blev arbetslös 2005 och bestämde sig för att utbilda sig till undersköterska. Ironiskt nog är det först efter utbildningen som hon inte har fått arbeta på heltid. Det grämer henne att hon tjänar in mindre pension som ”timmis”.

– Jag vill leva bra. Arbeta mycket, gärna tills jag är 70 om jag är frisk. Med egna pengar är man fri.

Läs också: artikeln ”Deltidsarbetslösa betraktas som fuskare", 27/9 2007