KOMMENTAR. Regeringens tidigare besparingar i a-kassan har blivit mäkta impopulära. Mest kritik har riktats mot de höga egenavgifterna, som ju alla känt av direkt i den egna plånboken.  Nu byter regeringen fot. Inte så att den tänker dra ned på de totala besparingarna i a-kassan. Tvärtom. De ska fortsätta att öka. Ytterligare ett antal miljarder ska dras in från de arbetslösa.

Men tyngdpunkten ska förskjutas. En allt större del av besparingarna i a-kassan ska betalas av dem som har sämst ställning på arbetsmarknaden, störst risk att hamna i återkommande arbetslöshet och svårast att få ett fast heltidsjobb. För dem ska tumskruvarna dras åt flera varv.

Det är innebörden av de förslag som regeringen lägger fram i budgeten. Vår ständigt flabbande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin försvarar åtgärderna med att det måste gå upp för folk att det är roligare att ha ett arbete än att leva på bidrag. Som om de arbetslösa inte visste det in i märgen.

Försökt dölja
Regeringen har tidigare kraftigt skärpt kvalifikationsvillkoren för rätt till a-kassa. Genom att fler fått det svårare att klara av kvalifikationsvillkoren har ungefär 200.000 personer redan idag berövats den rätt till a-kassa de tidigare hade. Detta faktum har regeringen försökt dölja genom att tala om att den på längre sikt vill införa en obligatoriska a-kassa.

Men faktum kvarstår. Om man genom skärpta inträdesvillkor stänger ute allt fler från a-kassan, spelar det förstås ingen roll om den blir obligatorisk för de grupper som aldrig behöver utnyttja dem, till exempel högre statstjänstemän som så gott som aldrig blir arbetslösa.

Nu tänker regeringen gå vidare på den inslagna vägen. De som är deltidsarbetslösa eller ofta drabbas av återkommande arbetslöshetsperioder ska ytterligare klämmas åt. Omkring 50.000 personer ska enligt regeringens egna beräkningar därigenom berövas rätten till a-kassa.

Framtidsplaner med luckor
En stor del av dem återfinns inom den kommunala sektorn. Andra yrkesgrupper som drabbas är de som jobbar inom handeln, skogsnäringen, hotell- och restaurang – alla yrken med många deltidsanställda och hög säsongarbetslöshet. Samtidigt tänker regeringen något minska egenavgiften i a-kassor med låg arbetslöshet. För många a-kassemedlemmar betyder de att egenavgiften minskar med mellan 50 och 100 kronor i månaden. En del a-kassor med hög arbetslöshet får dock höjda egenavgifter. Det gäller bland annat för Hotell- och Restaurang, Livsmedelsanställda och medlemmar i den statliga Alfa-kassan.

Förmodligen räknar regeringen med att sänkningen av egenavgiften ska minska missnöjet med försämringarna av arbetslöshetsförsäkringen, åtminstone bland de grupper som aldrig riskerar att drabbas av längre eller återkommande arbetslöshet.

Men den spekulationen slår nog fel. Idén att differentiera egenavgiften i a-kassan efter arbetslöshetsrisk är orättvis och orimlig.
Varför ska till exempel lärare och akademiker bara betala omkring 60 kronor i egenavgift, medan en kommunalarbetare och metallarbetare ska tvingas betala tre gånger så mycket, en handelsanställd fyra gånger så mycket och restauranganställd fem gånger så mycket? Vad finns för rim och reson i det?

Oundviklig omvandling
Ingen alls. Lärare och offentliganställda akademiker har i regel trygga, hyfsat välbetalda jobb. Det beror dels på att jobben är skattefinansierade, dels på att jobben inte är konjunkturberoende. Vi lägger ju inte ner hela skolor i lågkonjunkturer. Men de som via sin skatt betalar deras löner är de som går i spetsen för den nödvändiga och oundvikliga strukturomvandlingen. Det är metallarbetare, handelsanställda och de många tillfälligt anställda inom den privata servicesektorn.

De jobbar alla i yrken i ständig omvandling. Industrier som inte klarar konkurrens slås u. Inom detaljhandeln sker en oavbruten rationalisering. Butiker läggs ned och omlokaliseras. Byggarbetare och anläggningsarbetare byter arbetsplats och arbetsgivare flera gånger om året.

Förutsättning för vår standard
Vi ska vara alla tacksamma mot alla dessa arbetare, som ofta byter jobb, arbetsplats och arbetsgivare. Det är tack vare dem vi kan upprätthålla vår konkurrenskraft mot omvärlden. Det är tack vare dem butikerna kan hålla oss med bra varor till låga priser från all världens hörn. Kort sagt utan deras arbete vore vår höga levnadsstandard omöjlig.

Men de får alla betala ett pris för att det är de som går i spetsen för strukturomvandlingen. De drabbas oftare än andra av arbetslöshet. Det tar tid att gå från ett jobb från ett annat. Nya företag uppstår men sällan i samma ögonblick som gamla slås ut.
Det är dessa välfärdens nyckelpersoner regeringen vill bestraffa. De ska tvingas betala högre egenavgifter än andra trots att de inte har minsta chans att påverka sin arbetslöshetsrisk. Och de ska till råga på allt bestraffas extra hårt genom kraftigt reducerad a-kasseersättning vid längre eller kortare tids arbetslöshet.

Läs också: artikeln "Villkoren för deltidsarbetslösas försämras", 20/9 2007