POSTKOLONIALISM. Att förstå och erkänna marginalisering är inte samma sak som att ta på sig en offerkofta, det kan vara tvärtom. Det är först när man inser att samhällsstrukturen placerar vissa människor i ett b-lag som man kan göra skillnad.

I Sverige finns ett b-lag som skiljer sig från majoriteten utifrån etnicitet, utseende och språk, och den svenska rasismen genomsyrar alla nivåer av samhället. Rasism handlar inte bara om hatbrott, utan även om diskriminering på arbetsmarknad och krogar.

Invandrare byter namn för att få jobb, men istället för konkreta motåtgärder är det populärt att lyfta fram personer som deklarerar att de ”inte är några offer”. Sådana uttalanden är verkningslösa. De signalerar att samhället är bra som det är, och därmed står maktstrukturen ohotad; den matris som gynnar normsystemets a-lag.

Sverige har drabbats av en självförälskelse som ursäktar sina brister med att andra är sämre, vilket leder till att antirasistiskt arbete nedprioriteras.

Användandet av ”den andre” för att förbättra den egna självbilden för tankarna till Nietzsches ressentiment-begrepp (av franskans ressentir ”känna sig upprörd över”).

Precis som Sverige behöver uppröras över andra länder för att hävda sin egen förträfflighet, behöver antisemiten juden och homofoben bögen, och i konstruktionen av ”den andre” konstrueras och upprätthålls inte bara rasism utan även homofobi och sexism. När vissa grupper pekas ut som sämre föds hat, hämndbegär, förakt och självförakt. Känslor som i sin tur göder uppdelningen i ”vi” och ”dem” – och därmed har en ond ressentiment-cirkel uppstått.

Skrivandet slår tillbaka
När jag läser Michael Azars och Oivvio Polites böcker snuddar jag vid tanken att de själva – en idéhistoriker och en journalist som skriver om rasism – kan placeras in under ressentiment-begreppet. Azar forskar om faderns Libanon; Polite är närmast besatt av rasistiska teorier och av sin afroamerikanske pappa.

Böckerna är personliga och kan ses som självuppgörelser; deras resor till Beirut respektive New York blir ett sätt att förstå den egna marginaliseringen.

Skrivandet blir deras sätt att slå tillbaka på det samhälle som har placerat dem i marginalen. Att på detta sätt svara på tidigare oförätter är en omvänd ressentiment-handling. De är alltså med och återskapar den onda cirkeln, men de pekar samtidigt ut samhällets brister, vilket är en förutsättning för att kunna åtgärda dem.

Både Azar och Polite är medvetna om att allt de skriver kan vändas emot dem. Azar påpekar det i slutordet och Polite kallar sig själv för rasist. Han motiverar rasistetiketten med sitt deltagande i reproduktionen av ”den svarte mannen” – något som är lika svårt att undgå som att vara man och reproducera bilden av manlighet; den går enbart att dekonstruera genom att bete och klä sig queer.

Böckerna andas missmod; rasismen framstår som självreproducerande och Beirut målas upp som en krutdurk bortom räddning.

Men skiljelinjer mellan människor behöver inte leda till diskriminering, våld och krig. Det är inte mångfalden som är problemet, utan samhällsinstitutionernas sätt att hantera den. Faktum är att Azars Beirut är ett bevis på att pluralistiska samhällen kan fungera. En gång var staden ett demokratiskt och kosmopolitiskt Mekka, ett mellanösterns Paris, och den bakgrunden inger hopp – för både Libanon och Sverige.

Bok: White like me: utvalda texter om rasism 1992–- 2007
Författare: Oivvio Polite
Förlag: Danger Bay press

Bok: Döden i Beirut
Författare: Michael Azar
Förlag: Glänta

Magda Gad
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören