DOKUMENTÄRROMAN. Ola Larsmo är en av de mest sympatiska skribenterna i vårt land. Och ämnet den här gången är ett av de allra mest angelägna: undersökandet av människans gränser, hur kort avståndet kan vara mellan civiliserade människor och en flock gläfsande vilddjur.

Men tyvärr tänder det aldrig riktigt till. Bokens två delar, den om Uppsalanazisterna på 1930-talet och den om hur Leiba Wolfberg hamnar i olika koncentrationsläger verkar inte heller riktigt ha med varandra att göra. Vilket de naturligtvis har.

Djävulsonaten är, såvitt jag kan bedöma, oklanderlig ifråga om faktakoll och sådant. Men trots att Larsmo är romanförfattare får människorna tyvärr inte riktigt liv i denna historiska essä, alltför många av dem blir aldrig mer än ett några gånger upprepat namn.

I vissa fall hade man velat att Larsmo talade om vad debattörerna i Bollhuset i Uppsala (både de som var för och de som var emot att de tio judiska läkarna skulle få komma till Sverige) var kända för (eller vad de senare blev kända för).

Var blev de av?
Ibland gör han det förstås, men oftast verkar han lita för mycket på att läsaren har omfattande kunskaper om Uppsalas intellektuella liv på 1930-talet. Att Knutsson skrev Pelle Svanslös-berättelserna vet väl de flesta. Men att Karl Gustaf Hildebrand var poet och psalmdiktare och att Rune Waldekranz hade en mängd olika funktioner inom svensk film kunde kanske också vara intressant?

Vidare hade jag nog velat veta mer om vart alla studentnassarna tog vägen sedan. Några av de här figurernas fortsatta liv följer Larsmo förvisso, visar hur de i fortsättningen skyr offentlighetens rampljus, men finns med i bakgrunden under lång tid, som idésprutor åt högern och näringslivets toppar. Th Åke Leissner och Arvid Fredborg dyker upp som mottagare av Axel Ax:son Johnsons stipendier. Man kan förmodligen gräva fram hur mycket som helst. Ska man tro religionsvetaren Stefan Arvidsson, i avhandlingen Ariska idoler, hade Himmlers rasforskningsinstitut SS-Ahnenerbe mer eller mindre ett annex i Uppsala.

Mycket är väldigt bra, men ändå hade jag velat ha mer. Kanske är det för att Larsmo gjort mer imponerande saker tidigare. Djupborrande litteraturessäer. Och tillsammans med Ilshammar jagade han nätpedofiler.

Kanske känns det också lite som om Larsmo denna gång återvinner gamla saker. Han har ju en pjäs om Bollhuset i bagaget.

Och varför drar han paralleller till det nu historiska Ny demokrati, när vår tids bruningar Sverigedemokraterna har fler uppenbara nazistkopplingar? Eller har jag missat något här?

Samma sak igen i så fall: Larsmo tar för givet att vi vet en massa saker – som man förstås på egen hand skulle kunna ta reda på på annat håll, men gärna hade velat få serverat i boktexten.

I en tid när de flesta böcker är något hundratal sidor för långa, utan att det tillför någonting, känns det lite ovant att önska att en bok varit tjugo trettio sidor tjockare.

Bok: Djävulssonaten; Ur det svenska hatets historia.
Författare: Ola Larsmo
Förlag: Bonniers

Jan Hoff
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören